Kultur

Starkt lysande och personlig jazz

Malin Wättring skördar sin grönskande musik.Bild: Amanda Elsa Larsson

Malin Wättring 4 & Bohuslän Big Band

ALBUM. Harvest

Somliga klarar av att både ha kakan och äta den.
De till och med bakar efter eget recept. Och struntar i att lägga klichésocker i glasyren.
Malin Wättring lyckas här i samma låt få in smeksamt lyriska melodier, bopbaserad och senare storbandsjazz och lössläppt friformflipp. Och hon använder receptet rätt igenom albumet.
Det borde inte gå, musiken borde kännas konstgjord och ansträngd. Men själv sitter jag bara och njuter och tycker att allt hänger ihop så bra, så bra.
Förra året plockade denna kompositör och saxofonist från Göteborg hem en av Sveriges radios Jazzkatter, som Årets kompositör.
Juryn behöver inte skämmas sådär väldigt mycket. Nya albumet "Harvest" med Bohuslän Big Band och den egna kvartetten, resultatet av en beställning till Malin Wättring 2016, ger en lika personlig som starkt lysande skörd.
Första spåret "Melankolia" funkar som en varudeklaration över musikmetoden och hela härligheten.
Allra först ljuder Malin Wättrings sopransax, som ett vallhorn i någon jämtländsk dalgång. Storbandets saxsektion plockar upp den vackra, mjuka melodin, klangen fylls på och växer.
Ner till kvartett igen och ett kort rörligt bassolo. Blåsarna i bandet bollar temat mellan sig till ett alltmer påstridigt marschbeat. Upp till full klang, följd av en nedtoning ledd av flöjterna.
Ett naturligt slut, vältajmat efter sex och en halv minut?. Ha! Kvartettmedlemmarna börjar plötsligt plocka fritt omkring sig och de andra vill också vara med.
Så lägrar sig det lyriska lugnet igen, före det maffiga slutcrescendot.
Varför flyger nu den här humlan? Hur håller det hela ihop?
Svaret är att Malin Wättring är så skicklig på att föra bärande teman vidare och utveckla dem, att variera klangerna och spelsätten och att ställa olika instrument och sektioner mot varandra.
Det sistnämnda illu­streras perfekt i början av "Magnolia", där olika blåsare får leka följa John med så kallad hocket-teknik; musikerna har varsin ton, som de upprepar och fogar ihop en slinga av.
Sällan är det så roligt att lyssna på storbandsmusik. De rika kompositionerna på "Harvest" har sin logiska uppbyggnad, men är inte förutsägbara. Det låter omväxlande storslaget, milt känsligt och snutigt och fräckt.
Sedan gör det ju inte ont att Bohuslän Big Band har så många profilstarka solister och kan ånga på som en balettutbildad flodhäst — tungt och graciöst på samma gång.
Inget minus heller att rälsen leder bakåt till Lars Gullin, Bengt-Arne Wallin och Nils Lindberg. Albumet släpps nästa fredag.
Pianisten Johan Gradens musikhantering är en gren på samma träd som Wättrings. Eller åtminstone en buske på samma tomt.
Graden, Per Texas Johansson och Konrad Agnas stod med Lennie Tristano-albumet "Bakgrundsmusik" för ett av 2017 års stora glädjeämnen.
På nya "Olägenheter" lirar de tre Gradens låtar ihop med violinisten Josefin Runsteen och basisten Pär-Ola Landin. Detta är melodiös kammarmusik/kammarjazz, fast med små horn på. Den romantiska klassiska musiken och delar av jazzhistorien spökar i bakgrunden.
Det hela är smeksamt och oberäkneligt. Vackra, stillsamma melodier med vispsväng till utmanas av stämmor som går på tvärs eller av fria improvisationsryck.
Gradens gäng har skapat välstrukturerad, äventyrlig och helt originell musik. Mycket belönande och kul att lyssna på.
FLER TIPS
Johan Graden: Olägenheter
Blanco y Negro: Timbero
Gå till toppen