Signerat

Tobias Lindberg: Massidrott bättre än OS-medalj.

Medaljhopp?Bild: Kin Cheung
Idrott och politik hör ihop. Det märks på fredagen när vinter-OS i Pyeongchang invigs med politiska dignitärer från hela världen på läktarna. Jämte representation och sportintresse handlar det förstås om nationell prestige.
Stats- och regeringsföreträdare försummar sällan chansen att sola sig i glansen av en olympisk medalj. Men ibland har den en baksida.
Varje OS har sina dopningsfall plus ett okänt antal oupptäckta fuskare.
På sistone har det skrivits spaltmeter om skidåkare med misstänkt höga blodvärden. Därtill tycks många röra sig i gråzonen för det tillåtna.
Norges OS-trupp reste till spelen i Sydkorea med 6 000 doser astmamedicin i bagaget. Även i det svenska lägret lär många inhalatorer gå åt. Enligt SVT:s Uppdrag granskning har nästan hälften av de svenskar som erövrat OS-medaljer i skidspåren sedan 1992 tagit astmamedicin.
Utan att anklaga enskilda får det ses som naturligt att gränser tänjs – mentalt, fysiskt, sportsligt och medicinskt – när skillnaden mellan att bli hyllad och glömd kan vara centimetrar eller hundradelar. Folkvalda kan naturligtvis hurra åt bragder ändå. Men tecknen på osund kultur inom elitidrotten borde få dem att fundera över sitt val av fokus.
Vad Sverige bäst behöver är inte skrål i tv-soffor och flaggviftarnationalism. Med en åldrande, allt tyngre befolkning och skenande kostnader inom vården är det viktigare att få folk att röra på sig regelbundet. Därför fyller massidrotten en svåröverskattad funktion.
Eldsjälar i ideella föreningar och knattelagstränare kommer aldrig att mötas av några jublande folkmassor på torg. Men de kunde gott få lite tydligare stöd och uppskattning politiskt. Deras insatser för folkhälsan är, till skillnad från OS-medaljer, något som Sverige inte klarar sig utan.
Gå till toppen