Kultur

Han är som klippt och skuren för att gestalta svåra dilemman

Julian Barnes är även aktuell med en ny roman, "The only story", som precis släppts i Storbritannien.Bild: Alan Edwards

KRÖNIKA
Att Kazuo Ishiguro skulle få Nobelpriset kom som en stor överraskning, även för vadslagningsfirmorna som såvitt jag kunde se inte ens hade med honom på sina listor. Men när förvåningen väl hade lagt sig var de allra flesta nöjda. Den sparsmakade Ishiguros blandning av traditionell berättarkonst och science fiction-artade experiment var ett vinnande koncept.
För egen del hade jag inte vågat tro att priset överhuvudtaget skulle gå till en brittisk författare. Inte för att det saknas kandidater. Ishiguro och hans generationskamrater har stått för en mäktig förnyelse av brittisk prosa just genom att förena klassiskt berättande med nya teman och ny berättarteknik. Och Ishiguro är inte den ende vars berömmelse främst vilar på två eller tre mästerverk.
I dagarna börjar Svenska akademien sitt arbete att vaska fram en ny Nobelpristagare. Att det blir en britt till i år är inte särskilt troligt, men med tanke på att det bara var några år mellan Pinter och Lessing – och mellan Le Clézio och Modiano – är det kanske inte helt omöjligt att vi om några år får se ytterligare en brittisk pristagare.
En av dem som lika litet som Ishiguro har nämnts som en presumtiv Nobelpristagare men har en diger meritlista är Julian Barnes, som har stått för några mycket uppmärksammade insatser på senare år. Efter det gripande porträttet av en nybliven pensionär i ”Känslan av ett slut”, som vann Bookerpriset 2011, återkom han nyligen med ytterligare en roman om en åldrande man som försöker förstå sitt förflutna. I ”The noise of time”, som nu under titeln ”Tidens larm” (Forum) finns på svenska i Mats Hörmarks stilsäkra översättning, är huvudfiguren ingen mindre än Dmitri Sjostakovitj, vars liv som ömsom firad, ömsom brännmärkt kompositör i Stalinerans Sovjet Barnes skildrar med påtaglig inlevelse.
Vad sanningen var om Sjostakovitjs tvetydiga livssituation – var han offer eller medlöpare? – är som bekant en omtvistad fråga. Det ”vittnesmål” som publicerades i en bok med samma namn 1979 av musikologen Solomon Volkov och utgavs vara Sjostakovitjs memoarer har snarare komplicerat än förtydligat kompositörens hållning. Var han en garderobsdissident eller maktens ofrivilliga redskap?
Denna gåta är, som Barnes påpekar i sitt efterord, frustrerande för en levnadstecknare men välkommen för en romanförfattare. Barnes tar sig alltså friheter – men inom vissa ramar. Vad han framför allt är inriktad på är Sjostakovitjs dramatiska mellanhavanden med Makten (som först är ”köttätare”, sedan ”vegetarian” men alltid hungrig) och hans försök att hjälpligt bevara sitt mänskliga och konstnärliga oberoende och samtidigt överleva. Det lyckas men till ett högt pris: som ung fruktar han att han ska avrättas och dö innan han uträttat det han vet att han har inom sig; som åldrande överlevare våndas han över att ha skonats och i själva verket ha levt för länge.
Barnes är som klippt och skuren för att gestalta detta svåra dilemma. Hans skildring av individen och konstnären Sjostakovitjs predikament i den sovjetiska diktaturen är gjord med medkänsla och bistert desillusionerad humor. Hans bok känns mycket angelägen.
Gå till toppen