Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Skammen, systrar, inte slöjan.

Ett burkaförbud befriar inte kvinnorna. Men titta bakom tyget. Också feminister och antirasister måste stå upp mot hederskulturen.

Se bakom slöjan.Bild: Anders Malmberg
En tolvårig flicka förs ut ur Sverige, gifts bort, våldtas och föder tvillingar – i Sverige. Utan att myndigheterna stoppar det.
Jag har aldrig sett ett ärende där så många fel begåtts, sade regeringens hedersexpert Juno Blom på Länsstyrelsen i Östergötland efter Stockholms tingsrätts beslut att ge vårdnaden om barnen till mannen.
Men ”fallet Alicia” har åtminstone riktat ljuset mot ett samhällsproblem:
Kulturrelativismen ligger som en klangbotten. Myndigheter och beslutsfattare vill inte framstå som islamofoba eller rasistiska – och den känslan är starkare än omsorgen om okända tysta flickor. Då kommer det också bort att tvångsäktenskap, könsstympning eller kränkta mänskliga rättigheter inte är mångkultur.
Det är förtryck.
I svenska förorter växer det fram ett klansamhälle med självutnämnda väktarråd. Om detta vittnar åtta kända kvinnor i Helene Bergmans intervjubok Förortens Grupp 8 – 2000-talets kvinnokamp (Beijbom Books). Åtta kvinnor som flytt från kvinnoförtryck och nu kämpar för kvinnors frihet i Sverige:
”Politikerna förstår inte att de mörka krafterna ute i förorterna får allt större makt”, säger Zeliha Dagli, som häromåret väckte Sverige till smärtsam insikt om att männen från de gamla hemländerna hotfullt tar sig rätten att döma ut allt från shorts på kolonilotten till en öl med vännerna.
”Förortskvinnorna visslar och visslar och bryter ihop, men ingen lyssnar. De som säger sig vara feminister ägnar sig i stället åt frågan om kvotering i bolagsstyrelserna”, säger Nyamko Sabuni, liberal integrationsminister 2006–2010. Hon försökte ta kampen mot klansamhället, men stötte på patrull. Kanske var hennes förslag om gynundersökning för skolflickor lite tondövt, men framför allt gick kampen mot rasismen då före kampen mot hedersförtrycket.
”Islamisterna hatar feminister och fria kvinnor. De kommer att göra allt för att förtrycka oss”, säger Amineh Kakabaveh, grundare till Varken kuvad eller hora och riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Hon ser hedersförtrycket frodas: flickor hålls instängda hemma, kvinnor trakasseras i sina egna kvarter. Ett slags könsapartheid, under religionsfrihetens täckmantel.
”Medan den svenska vilsenheten härskar vinner islamisterna allt större makt i Sverige”, säger Sara Mohammad, som startade Glöm aldrig Pela och Fadime. Hon hävdar att flickor i dagens sekulariserade Sverige är hårdare hållna än deras mammor var när de växte upp i Mellanöstern.
I Sverige gäller svensk lag och den gäller alla. Grundläggande värderingar får inte rundas: respekt för demokratin, för jämlikhet och jämställdhet, för åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet – också frihet från religion – och för individens rätt att välja sitt liv. Sedan står det var och en fritt att klä sig som hen vill, bära slöja eller låta bli.
Det här har vi i demokratisk ordning kommit överens om i Sverige. Det här är inte vilka värden som helst, bland andra lika goda. Det är kärnan i vårt samhälle.
Att inte försvara det är ett dubbelt svek: mot den enskilde och mot samhällsbygget.
Det är det sekulära samhällets brist på självförtroende som gör att vi sviker principen om alla människors lika rättigheter, säger filosofiprofessor Per Bauhn i Dagens Nyheters aktuella serie om hedersförtryck.
I traditionella hederskulturer ses kvinnan som en bytesvara som kan berika familjen. Då gör ett övergrepp inte i första hand henne till offer, utan det förstör för klanen. Den våldtagna är ”förbrukad”.
Släkten anser sig äga kvinnor och deras dygd. En udda tanke i dagens Sverige, visst, men för inte så länge sedan var ett utomäktenskapligt barn också här en skam och en kvinna som valde att ha sex med flera män en ”slampa”.
”Bakgrunden är klankulturer där just familjen, släkten och ätten är det viktiga – inte människan som individ. Sådana här kulturer är starka i länder där statsmakten är svag och inte kan upprätthålla straff och sanktioner”, konstaterar Per Bauhn i DN.
Men Sverige är ju inte ett sådant land. Statsindividualismen – att staten står upp för den enskilda individen – är självklar. Utom uppenbarligen när det gäller kvinnor som lever i dessa importerade hederskulturer.
Hur blev det så? En förklaring kan vara att integrationspolitiken har utgått från identitetspolitiken:
"Islamister som säger sig företräda alla muslimer, vilket de inte gör, har fått tolkningsföreträde hos de svenska politikerna", säger Sara Mohammad:
De har krävt kollektiva rättigheter för religiösa och etniska grupper – och blundat för individens mänskliga rättigheter. Så används religionen för att begränsa kvinnors rättigheter. Medan samhället ser på.
Identitetspolitik, vänsterpolitik, antirasism … Intentionerna kan vara goda men det "förortens grupp 8" samstämmigt vittnar om är att också de som vill väl vänder bort blicken vid hederskultur. Och majoritetssamhällets intresse för de utsatta kvinnorna börjar och slutar vid ett stycke tyg.
Men problemet ligger bortom slöjan. Ska mångkultur fungera gäller det att vara kristallklar med vad som gäller. Alla. Alltid. Den insikten, som ännu nyligen misstänktes vara illa förtäckt rasism, börjar – långsamt – bli rumsren. Fast de kvinnor som idag lever i hedersenklaver i världens mest jämställda samhälle har inte tid att vänta. De behöver sin frihet nu.
Gå till toppen