Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Loney Dear gav sina dyrgripar en elektronisk touch

Emil Svanängen fick publiken att både sjunga och låna ut plektrum. På Palladium var han bland vänner.Bild: Patrick Persson

Loney Dear

KONSERT · POP. med förbandet 1921. Palladium, Malmö 9/2.

Förra gången Loney Dear stod på en inomhusscen i Malmö hade han femton musiker ur MSO och DR:s symfoniorkester vid sin sida. Repertoaren må vara ungefär densamma, men denna turné dominerar elektroniska klanger. Emil Svanängen gör jobbet nästan ensam, bara Klabbe Hörngren – känd från nästanjazz-bandet Klabbes Bank - sekunderar honom.
Hur bäddar man för ett sådant gig? Man tar hjälp av duon 1921, som skapar något du kan kalla elektronisk kammarmusik. Den kommer i alla fall inte att gläfsa emot. Tonfallet är så milt att det bär emot att säga det: 1921 spelar överdrifternas musik. Detta är musik som mycket medvetet görs extremt sårbar, musik med blottad strupe.
David Åhlén närmar sig publiken med en timid falsett, som för all del ofta hamnar i den liksom hulkande klyftan mellan huvudklangen och bröstkorgen. Klangen är luftig men skarp, helt i symbios med Andreas Eklöfs spartanska elektroniska orkester. Ibland kan en trum­maskin markera sin närvaro, i ojämna intervall, men pulsen är aldrig påtaglig. I instrumentalspåret "Inter" låter det som om han rullar ut orkestermattor.
Ibland blir det tråkigt. Ibland låter det kylslaget och tillgjort. Men det är allra minst sagt konsekvent. Flera arrangemang är eleganta, och musiken får hypnotiska kvalitéer.
Det mesta i stycket ovan kan också sägas om kvällens spelning med Loney Dear, men dubbla värdet av de goda egenskaperna. Visst kan jag sakna det tydliga samspelet – visuellt och akustiskt – inom en grupp som står på scen och musicerar tillsammans, och ibland längta efter den omisskännliga klangen från trä och bleck. Men musiken framstår inte som ett substitut, duon bara sällan som en fattigmansorkester. Den här gången uppträder Loney Dear så här.
De inleder med "There are several Alberts here", och bland allt som uppenbaras är hur Emil Svanängen har kraft också i falsetten. Rösten tappar varken fyllighet, värme eller temperament när han tar klivet upp.
Detta är en av flera melodier med psalmkvalitéer. En annan är "Hulls". Klabbe Hörngren tar kommandot över sin synt­orkester, agerar med både stöttande komp och distraktionsljud, men hur mycket som än försiggår i det elektroniska orkesterdiket är det sångmelodin som drar uppmärksamheten till sig. I "Pun" följer synten en annan rytm än sången, styr bort från det uppenbara och ger musiken en spänning. Mindre utmejslade melodier hade suddats ut, men denna står stolt kvar med skärpan kvar i alla konturer.
Ett plektrum till musikanten!Bild: Patrick Persson
Att loopa sig själv på scen var radikalt för tio år sedan och en enmansbandskliché fem år senare, så det gäller att bruka greppet med sparsamhet. Denna kväll gör Loney Dear det mesta av tekniken i "My heart", som blir till en musikalisk mosaik som läggs nästan helt i realtid. Fast mitt i låten rusar Svanängen ut, och när han återvänder sjunger han något skogs­tokigt i micken.
Förklaringen får vi senare: han letade efter ett plektrum, tjockt nog för att spela bas, men det måste ha blivit kvar på hotellet. Han får låna ett av publiken, vilket är typiskt för kvällen. Ju längre den fortgår, desto mer familjär blir stämningen. Den ångestridna artist jag minns från 2016 har slappnat av. Bra för honom.
Gå till toppen