Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Sara Berg: Svenskt tungsinne på export

Bild: TT
På biografen BFI Southbank i London ropar en röst ut att det är femton minuter kvar tills den utsålda visningen av Ingmar Bergmans ”Smultronstället” ska börja. Eller ”Wild Strawberries”, som den heter här. Filmen är en del av den tre månader långa Bergman-hyllning som pågår till och med mars, med anledning av att regissören skulle ha fyllt hundra år i år. Möjligen kan den även vara ett sätt för britterna att få lära sig lite om svenskarna.
För om svenskhet under den senaste veckan har karaktäriserats av Ikea och varuhusets demokratiska möbelkoncept, med tanke på Ingvar Kamprads bortgång, så kan det vara lägligt att påminna oss om att även Bergman bidragit till att ringa in den svenska folksjälen. Om Kamprad skapade våra hem, så möblerade Bergman om i våra inre.
Innan jag börjar skriva på den här texten ser jag en av de Bergman-filmer jag tidigare inte sett. ”Beröringen” är regissörens första engelskspråkiga film samt ett lite bortglömt verk, förmodligen för att filmen floppade ganska rejält när den hade premiär 1971.
Det är dock inte de artistiska kvaliteterna jag bryr mig om när jag tittar, utan jag fascineras av samtidsmarkörerna (de tittar bland annat på diabilder, fniss) och de små fingrarna som kontinuerligt sätts på saker som känns så himla svenska.
I en av de första scenerna i filmen, vars handling bygger på en affär mellan gifta Karin och den utländske arkeologen David, promenerar trion omkring i Karins och makens trädgård. Hon pratar om växterna och säger åt David att han måste komma och hälsa på igen till våren eller sommaren, då trädgården är vackrare. ”Vi är väldigt förtjusta i blommor och träd som du kan se”, säger maken. ”Ja”, fortsätter Karin, ”och på vintern drömmer vi om vad vi ska göra nästa sommar.”
Just denna tendens att sätta livet på paus under vintern och leva upp igen lagom till våren, är någonting som definierar oss nordbor. En av mina italienska vänner besökte mig i Malmö för ett par vintrar sedan och tycker fortfarande att det är roligt att Malmöbon förvandlas till en robot med död blick under de mörka och kalla månaderna.
På BFI är hela februari tillägnad lidande och orättvisa samt förälskade kvinnor. ”Persona” är en av filmerna på repertoaren, fortfarande imponerande aktuell trots att den visades för första gången 1966. Förmodligen för att den på Bergmans typiska vis fokuserar på det mänskliga psyket och i detta känner vi alltid igen oss.
Det jag gillar mest med den här filmen är hur regissören drar sin vanligtvis dialogdrivna handling ett steg längre och baserar i princip hela filmen på en monolog. Samt att det fungerar.
I mars är filmtemat konstnärens roll i världen och om inte britterna lagom till dess har förstått att det svenska sinnet är tungt, så kommer de åtminstone bli varse att Bergman själv ansåg att hans roll var huvudrollen. Det hade han nog varit nöjd med.
Gå till toppen