Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den juridiska revolutionen – så blev staters massmord olagliga

1945 förändrades internationell rätt – staters massmord blev åtalbara. Rakel Chukri träffar Philippe Sands som har skildrat revolutionen och dagens backlash där vita förövare kommer undan.

Philippe Sands, jurist och verksam inom internationell rätt. Just nu aktuell med ”Vägen till Nürnberg”.Bild: Emma Larsson
Det finns en scen i advokaten Philippe Sands bok som är omöjlig att glömma. Året är 2014 och han äter middag i Krakow med sin bekant, den tyske journalisten Niklas Frank. De får sällskap av en åttiofemårig judinna som lyckades fly staden som tioåring 1939, och nu är på besök från Brasilien. Hon vänder sig till Niklas Frank och frågar: Och du är en jude från Israel?
Han svarar: ”Snarare tvärtom. Jag är tysk. Jag är son till Hans Frank, generalguvernören i Polen.”
Det blir alldeles tyst. Niklas Frank, fylld av skam över sin pappas illdåd, reser sig och lämnar restaurangen.
Han är alltså son till Hans Frank. ”Slaktaren i Polen”. Hitlers fanatiska hjälpreda som gladdes åt att få sända hundratusentals judar i döden. Som i sin dagbok skrev: ”Att vi dömer 1 200 000 judar att dö av svält är bara en marginalanteckning.”
Philippe Sands i sin tur är barnbarn till Leon och Rita Buchholz som precis undkom Förintelsen men vars släkter utrotades i det ockuperade Polen.
Ändå är det Philippe Sands som söker upp den gråtande Niklas Frank och tröstar honom.
– Det var väldigt märkligt, säger Philippe Sands när vi träffas i Lund.
– Det var en komplett omsvängning, för han borde trösta mig.
Slogs du av ironin just då?
– Nej, jag tänkte bara att jag tycker om den här mannen. Han har inget ansvar för det hans far gjorde, och jag ville visa min empati för honom.
Niklas Frank med sina föräldrar Hans och Brigitte Frank i Wavel 1941. 1987 kom Niklas Franks bok "Der Vater", en uppgörelse med den hårdföre nazisten. Niklas är det enda av fem syskon som fullständigt tagit avstånd från fadern.Bild: Niklas Frank
Vi sitter på Grand Hotel i Lund. Utanför är vädret rått och vi väntar på fotografen Emma Larsson vars bil strejkar i kylan. Trots vädret är Philippe Sands på strålande humör. Om några timmar ska han till universitetet och prata om sin bok ”Vägen till Nürnberg” som precis har släppts på svenska.
Den har belönats med såväl priser som lovtal från kritikerna. Med rätta. Det är en extraordinär bok om hur andra världskriget tvingade fram nya internationella lagar så att massmördare kunde åtalas.
Sands är inte bara en rutinerad advokat specialiserad på internationell rätt. Han har också en psykologs oändliga nyfikenhet på hur människor hanterar extrema situationer. Därav hans nära relation med Niklas Frank, som är den enda i syskonskaran som helt har fördömt sin pappa.
Philippe Sands arbete för bland annat Internationella brottmålsdomstolen har lett till att han har stått vid otaliga massgravar runt om i världen. Han arbetade med åtalet mot Pinochet och har försvarat Guantánamofångar som lagvidrigt hålls fängslade utan åtal.
Men fram till för några år sedan visste han knappt någonting om sin egen släkthistoria. Hans morfar Leon berättade aldrig om flykten från Wien 1939. Eller om alla släktingar som svalt ihjäl i ghetton, mördades på öppen gata eller gasades ihjäl.
– Det är en bok om tystnader. Människor som har genomlevt trauman pratar inte om det med sina familjer. Det är en beskyddarinstinkt, säger Sands.
Familjen Buchholz, cirka 1913, i Lviv som då hette Lemberg. Längst fram i mitten sitter Leon Buchholz, morfar till författaren Philippe Sands. Längst till höger sitter Leons mor, Malke, som mördades i Treblinka.Bild: Philippe Sands
– Jag har diskuterat det med mina vänner som varit i olika traumatiserande situationer. Det kan handla om försvunna personer i Argentina, en palestinier i Libanon, en bosnier i Sarajevo…det är samma berättelse. Offrets tystnad. Förövarens tystnad. Skammen över att ha överlevt. Skammen över familjemedlemmen som har dödat människor.
Han berättar om en teori av två ungerska psykoanalytiker, att djupt traumatiserade personer döljer sina känslor för barnen men att det outtalade kan komma fram i relationen med barnbarnen.
– Det berör mig starkt, för det är vad som hände med min morfar. Han kommunicerade saker utan att prata.
”Vägen till Nürnberg” är Philippe Sands kamp mot den tystnaden. Han lyckas ta reda på att hans mor, två år gammal, smugglades ut ur Wien av en brittisk missionär och att hans morfars mor, Malke, förmodligen satt på samma dödståg som Freuds systrar. Och han skriver om polska pogromer mot judar. Som en historiens bittra ironi träffas vi samma dag som Polens president undertecknar ett lagförslag som förbjuder människor att göra kopplingar mellan polacker och nazisternas övergrepp. Polen har en lång historia av att mörka sina egna antisemitiska brott.
Den aktiva glömskan finns även i Lviv, som idag ligger i Ukraina men under kriget tillhörde Polen. Staden har en central roll i boken. Där föddes Philippe Sands morfar. Och där studerade de två män som skulle komma att revolutionera världens syn på rättvisa: Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht. Stadens universitet hyllar dock inte dessa alumner, inser Sands under ett besök. En student avslöjar att judisk bakgrund – än idag – är något man endast berättar om i viskningar.
Lemkin och Lauterpacht fick känna på antisemitismen redan innan Polen ockuperades. Raphaël Lemkin, född 1900, hörde tidigt talas om pogromer. När han var sex år mördades hundra judar i ett attentat i Białystok.
Hersch Lauterpacht, född 1897, fick inte ta slutexamen 1919 i Polen då judar från östra Galizien portades från universitetet. Han flyttade till Wien och var bland annat engagerad i ett judiskt studenthem där Hitlers syster Paula arbetade.
När kriget bröt ut flydde de. Raphaël Lemkin till USA, efter en kort tid i Sverige, och Hersch Lauterpacht till Storbritannien. Båda hade släktingar som inte kunde eller ville fly.
Porträtt på Raphaël Lemkin, De tre saker i hans liv som han velat undvika hade inträffat allihop: ”Att bära glasögon, tappa håret och bli flykting.”Bild: Hans Knopf/Collier's Magazine
I de nya länderna arbetade de som jurister samtidigt som de på avstånd följde hur nazisterna började förverkliga sitt mål: att rensa Europa från judar. Båda bestämde sig, på var sitt håll, för att radikalt förändra det juridiska systemet så att förövarna en dag skulle straffas.
Deras bedrifter är närmast övermänskliga. Under brinnande krig, utan att veta om deras släktingar levde, arbetade de frenetiskt för att övertala jurister och politiker i USA och Europa om att det fanns ett gapande hål i lagen.
Philippe Sands beskriver det som ”ett revolutionärt ögonblick”. Då, på 1930- och 40-talen, fanns inga lagar som inskränkte staternas makt.
– Om tyskarna ville döda miljoner judar så kunde de göra det. Det fanns inga mänskliga rättigheter, det fanns inget folkmordsbrott, det fanns inga lagar som sa att staternas suveränitet och makt var begränsad.
Eller som Lemkin uttryckte det på en konferens i Cambridge: urkundsförfalskning och sjöröveri betraktades som internationella brott men inte utrotning av miljontals människor.
I boken ”Axis rule in occupied Europe”, som släpptes i USA 1944, lanserade Lemkin det nya ordet, genocide – folkmord. Syftet var att skydda utsatta grupper.
Lauterpacht kom fram till en diametralt motsatt idé, att stärka skyddet för den enskilda individen. Han lanserade begreppet ”brott mot mänskligheten”. I boken förklaras Lauterpachts tveksamhet till gruppidentiteter: ”om man lägger för stor vikt vid att det är ett brott att döda ett helt folk, så kan det försvaga övertygelsen om att det är ett brott att bara döda en person”.
1945 inträffade den juridiska revolutionen. Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och USA enades om att skapa Internationella militärtribunalen och Nürnbergprocessen kunde inledas.
Hersch Lauterpacht med sin fru Rachel och sin systerdotter Inka. Inkas föräldrar fördes bort av nazisterna. Hon gömde sig i ett katolskt kloster, där hon fick stanna om hon gick med på att döpas.Bild: Elihu Lauterpacht
Lemkin och Lauterpacht var på plats, men Lemkin manövrerades ut av amerikanerna eftersom han ansågs vara alltför känslosam. Lauterpacht blev däremot en central aktör i britternas åklagarteam eftersom han fokuserade på juridiken i stället för moraliska brandtal.
Philippe Sands pekar på ett fotografi i sin bok där Lauterpacht sitter på åklagarsidan. I salen sitter även Hans Frank, chef för det ockuperade polska territoriet.
– Jag är ofta i rätten, säger Sands och tittar på fotot.
– Det är så överväldigande stort att inte resa sig, springa tvärs över rummet och slå den här mannen [Hans Frank] med en stol i huvudet. Och Lauterpacht bara sitter där. Den bilden berör mig mycket. Han tittar på mannen som har krossat hela hans familj och han åtalar honom. Jag kan inte föreställa mig hur det känns.
Lauterpacht skrev utkasten till den brittiske huvudåklagarens inledande och avslutande pläderingar. Men han nämnde inte mördandet av judar.
– Anledningen till att han inte gör det, tror jag, är att han vet att om han börjar skriva om mördandet av judar i stället för polacker så kommer de andra britterna att säga: ’Ah, han vill bara försvara sina egna.’ Han vill ses som objektiv. Den inre stressen måste ha varit överväldigande.
I oktober 1946 dömdes Hans Frank och flera andra nazistledare till döden. Det var första gången som domen ”brott mot mänskligheten” användes. Lauterpacht fick höra sina egna ord användas mot sin familjs mördare.
Han skrev aldrig om sin roll i Nürnberg. Han pratade aldrig med sin familj om den. Han sökte inget beröm, ingen uppskattning. Tystnaden igen.
Men som Philippe Sands berättar: på nätterna, när bara frun kunde höra, så grät Hersch Lauterpacht högt.
Tids nog blev även Raphaël Lemkins begrepp folkmord accepterat i internationell lag. Men Philippe Sands ser riskerna. Ordet är så laddat, menar han, att historiska konflikter riskerar att förvärras. Det finns en risk att man förstärker ett vi och ett dem.
– Den här boken handlar inte om judar och tyskar, utan om relationen mellan individen och gruppen. Läsaren uppmanas att fråga sig: Hur vill jag definiera mig? Hur vill jag att lagen ska skydda mig?
– Det pågår en kamp mellan mitt hjärta och min hjärna. Mitt huvud är med Lauterpacht. Jag är bara Philippe Sands, individen. Jag vill inte ha någon etikett om att jag är britt, fransk, att jag är man, att jag är vit, att jag är judisk, att jag är icke-troende. Jag vill bara vara jag.
Vill du inte ens beskrivas som barnbarnet till Leon som överlevde?
– Well. Lauterpacht sa att varje människa, för att den är en människa, har rättigheter och det tilltalar mig mycket.
Men så beskriver han ögonblicket då han vacklade. När han stod vid massgraven i Żółkiew där hans morfars och Lauterpachts familjer låg. Liken efter 3 500 människor på en enda plats. Där och då kände han, för en kort stund, kraften i Lemkins idé.
– De människorna låg där för att de råkade tillhöra fel grupp på fel plats vid fel tidpunkt. Jag ingår också i den gruppen, det är jag som ligger där! Jag fick en uppenbarelse: Det är klart att Lemkin har rätt! Vi är alla medlemmar av flera grupper. Och sedan säger jag: Nej, nej, nej. Viktigare än att vara medlem i en grupp är att man är människa.
Philippe Sands, jurist och verksam inom internationell rätt. Just nu aktuell med ”Vägen till Nürnberg”.Bild: Emma Larsson
Det är inte svårt att hålla med Sands om att det finns ett dilemma som aldrig kan lösas. Vi är aldrig endast individer eller endast medlemmar av en grupp. Men det är ett faktum, protesterar jag, att enskilda grupper utsätts för utrotningsförsök.
Jag berättar att jag själv är barnbarn till överlevare efter folkmordet 1915 i det Osmanska riket. Effekten av ett folkmord sätter sig som ett sår i de efterföljande generationerna: skräcken och sorgen över att någon försökte förinta oss allihop. Varför skulle ordet i sig göra något värre?
Sands svarar med att berätta om en konferens i Storbritannien där man hedrade minnet av Förintelsen och andra folkmord. Han hade frågat arrangörerna: Ni markerar minnet av 8 000 mördade bosnier i Srebrenica men ni säger inte ett ord om dödandet av 3 miljoner kongoleser mellan 1998 och 2003 – vilken signal sänder det?
– Det finns ett slags magi kring ordet folkmord. Brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse framstår som tekniska och formalistiska, medan ordet folkmord öppnar fantasin: vi kan se, uppleva och känna lukten av skräcken. Men det finns en fetisch kring ordet folkmord, det förstärker gruppidentiteten.
Är verkligen fetisch ett bra ord? Det är ett hårt uttryck.
– Det är inte avsett att vara nedsättande, men vi har blivit besatta av det.
Det finns väl ändå en anledning till att vi är besatta av det efter till exempel Rwanda?
– Men varför är Rwanda värre än Kongo?
Måste vi jämföra?
– Men vi gör det, vi jämför. Vi höjer upp Rwanda till en särskild status. Varför är den personen i Rwanda mer värdefull?
Varför skulle en händelse upphöjas genom att kallas folkmord?
– Låt mig svara på det. Om Obama sa att [Islamiska staten] hade utsatt yazidierna i Irak för ett brott mot mänskligheten skulle tidningarna antingen inte skriva alls eller skriva om det på sidan femton. Om Obama sa att yazidierna var offer för ett folkmord så hamnar det på första sidan. Hur förklarar du det?
Är det verkligen ett problem med ordet i sig eller hur det används?
– Det finns något magiskt med ordet som gör att alla tänker att folkmord är värre. Det enda jag gör är att ställa frågan: Är det bra?
Philippe Sands betonar att Lemkins skapade ett utomordentligt ord som kommer att leva kvar. Men som jurist ser han också problemen. På Balkan finns grupper som är förbannade för att övergreppen mot dem bara klassas som brott mot mänskligheten och inte folkmord. Det kommer att leda till ett krig om trettio år, säger han.
Om det stämmer, så har lagstiftningen förstärkt problem i stället för att leda till försoning.
Men så återvänder han återigen till byn där hans morfars familj mördades:
– Jag vill att det ska kallas folkmord. Men det var också ett brott mot mänskligheten och en krigsförbrytelse.
Reichsmarshal Hermann Goering under Nürnbergprocessen, 1945.
1946 avslutades Nürnbergprocessen. Men det dröjde ända till 1998 innan man i Rom antog konventionen för att upprätta ICC, Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som dömer i fall av krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.
Philippe Sands var själv där i Rom, delaktig i förhandlingarna. Han beskriver det som ett viktigt ögonblick, men att resultatet är långt ifrån perfekt. ICC verkar numera fokusera på svarta förbrytare.
– Svarta och afrikaner har inte monopol på internationella brott. Institutionen uppfattas förtrycka ett särskilt community i stället för att utreda brittiska eller amerikanska brott som har begåtts i till exempel Afghanistan.
När jag undrar hur illa det är att USA inte är med i ICC, svarar han att landet alltid har varit tydligt med sin inställning. En större oro är att länder som Frankrike och Storbritannien skulle dra sig ur Europakonventionen.
– Något händer i Europa nu. Man ser det med Brexit, det som händer i Frankrike, i Sverige. Det finns en backlash mot 1945.
Han tar Storbritannien som exempel: Om landet skulle åtalas för tortyren i Libyen eller Irak finns risken att britterna drar sig ur. De vill inte behandlas som ”barbarer”. Men åklagaren måste följa bevisen, påtalar han. När det nu finns internationella lagar kan man inte strunta i länder som uppfattas som ”goda”.
2008 skrev han själv i boken ”Torture team” att sex av George W Bushs närmaste män riskerade att åtalas för tortyr – bland annat för övergreppen i Abu Ghraibfängelset – om de lämnade landet. 2009 försökte en spansk domare väcka åtal mot "The Bush six" men Spaniens justitieminister satte stopp för det.
När jag tar upp frågan blir Philippe Sands upplivad och säger: ”Yeah. Yeah!”
– De sätter inte foten utanför USA.
Bush reser knappt heller. Det är uppenbart att det gläder Sands, att amerikanerna är rädda för att resa utomlands. Sands betonar att det är viktigt att han citeras rätt: ”Det är en sorts rättvisa, skulle man kunna säga”.
Han nämner Tony Blair som ett annat exempel. Sands skriver om det i boken ”Lawless world”, att den förra premiärministern lovade Bush sitt stöd i ett kommande krig mot Irak utan att först undersöka om en attack var förenlig med lagen.
– Tony Blair kan inte gå på gatan i London. Han skulle attackeras eftersom han inte har tagit ansvar för det som hände. Han betalar ett politiskt och ett känslomässigt pris, man ser det priset skrivet i hans ansikte.
Det finns många irakier som inte tycker att det är tillräckligt.
– Jag instämmer i det. Eftersom jag är halvfransk har jag en regel att aldrig jobba i augusti. Jag säger till mina kollegor på Matrix Chambers där jag är advokat: Det enda undantaget för att bryta min regel är om mister Blair skulle bli åtalad. Då skulle jag rusa iväg till jobbet i augusti.
Fakta

Lemkin och Lauterpacht

Båda männen studerade juridik på universitetet i Lviv (dåvarande Polen, men idag i Ukraina).

De revolutionerade den internationella lagstiftningen med var sitt begrepp, med diametralt olika synsätt på hur massmord ska åtalas.

Lauterpacht (1897-1960) myntade "brott mot mänskligheten", med syftet att skydda den enskilda individen.

Lemkin (1900-1959) myntade "genocid", folkmord, som beskydd för utsatta grupper.

Gå till toppen