Veronika Jan och Sven Lindblom hastar fram på kyrkogården till Limhamns kyrka. De har dubbelvagnen med sig med minste sonen, två månader gammal, och en pigg tvåårig Benjamin. I kyrkan väntar moster och två till av parets söner.

De har kommit till drop-in-vigsel på alla hjärtans dag för att viga sig inför en liten skara. De bestämde sig för någon månad sedan när de såg affischen utanför kyrkan.

När paret träder in i kyrkan tar prästen Helena Myrstener emot. Barnen sitter stilla någon sekund och börjar sedan jaga varandra runt bänkarna och flygeln.

– Slåss inte, påminner föräldrarna medan de tillsammans med kantorn och prästen väljer ingångsmusik, psalm och går igenom vigselordningen.

Paret är 30 år och har hållit ihop sedan gymnasiet, genom studier och fyra barnafödslar. Att gifta sig har de inte hunnit med. Men friade gjorde brudgummen för flera år sedan.

– Det har varit så mycket annat. Barnen har varit viktigast och vi har fått ta mindre plats, säger Veronika Jan.

Det har blivit dags. Kantorn spelar upp Mendelsons bröllopsmarsch. Barnen ser mamma och pappa gå fram till altarringen. Benjamin springer efter med en napp i munnen och en i handen. Under vigseln sitter han på altarringen en stund, och klättrar sedan upp och ner till predikstolen. Moster ålar in i predikstolen för att lyfta ner honom.

Till slut ingriper bruden.

– Det finns tablettaskar i min handväska.

Lugnet lägger sig över kyrkan. Pojkarna sitter på första raden, ser sin mamma och pappa växla ringar och prästen förklara dem man och hustru.

– Det är nu ni får pussas, säger prästen Helena Myrstener, som lämnar över vigselbeviset.

Efter vigseln pustar brudparet ut och skålar i cider med barnen.

– Det kändes trevligt, tycker Sven Lindblom.

– Det var ungefär som vårt liv ser ut nu, säger Veronika Jan med ett stort leende.