Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Handlingen har tagits över av uppumpade stuntmän

I Dennis Lehanes senaste bok har handlingen tagits över av uppumpade stuntmän. Ann Lingebrandt undrar om någon profitjagande manager hetsat på författaren.

Dennis Lehane.Bild: Gaby Gerster, Diogenes, Zürich

Dennis Lehane

En äkta man. Övers Johan Nilsson. Albert Bonniers förlag.

Dennis Lehane vill uppenbarligen inte fastna i ett fack. Från hårdkokt neonoirmästare i en rad böcker om deckarparet Kenzie och Gennaro sadlade han om till känslig arbetarklasskildrare i kriminaltragedin ”Rött regn”, och i ”Patient 67” iscensatte han kalla krigets paranoia i en kallsvettigt labyrintisk intrig. Med ”Ett land i gryningen” och dess två uppföljare skruvade han upp ambitionerna än mer och gav sig in i konkurrensen om att skriva den stora amerikanska romanen, med en freskartad rundmålning av mellankrigstidens sjudande klass- och rasmotsättningar.
”En äkta man” innebär än en gång ett kliv i ny riktning. En fingervisning får man redan av omslagets blurb, signerad Gillian Flynn. I romaner som ”Mörka platser” och ”Gone girl” visade Flynn, som uttalat inspirerats av Lehane, att det kunde finnas – och bästsäljas! – ett annat slags spänningslitteratur, en som månade om relationer och psykologi och hantverksskickligt höll läsaren fast med förslagna överraskningar och intrigvändningar.
Inte minst fanns en stor kvinnlig publik, och efterföljarna lät inte vänta på sig. I och med Paula Hawkins ”Kvinnan på tåget” etablerade sig genren med några tydliga drag. Först och främst en kvinnlig huvudperson som inte är helt pålitlig och gärna har problem som påverkar verklighetsuppfattningen, likt Hawkins försupna hjältinna med minnesluckor och utan självkontroll.
Med ”En äkta man” hoppar också Lehane på de instabila kvinnornas tåg. Här lider huvudpersonen Rachel av panikångestattacker och hennes lovande journalistkarriär har havererat efter ett sammanbrott i direktsändning. Eftersom hon alltmer sällan vågar lämna lägenheten verkar vägen leda rakt mot botten. Simsalabim dyker en stilig, framgångsrik och omhändertagande man upp som en räddare i nöden och misären byts mot parmys.
Det är förstås något som inte stämmer, och redan i romanens första mening har vi dessutom fått veta att Rachel kommer att skjuta sin man. I ungefär halva romanen anar man att Lehane har något lurt i görningen.
Det har han också, och ”En äkta man” blir i det närmaste två romaner i en. I första delen porträtterar författaren omsorgsfullt, nästan överdrivet detaljerat, huvudpersonens liv från den tidigaste barndomen med en dominant mor och en ickeexisterande far vars namn hon aldrig får veta.
I andra delen byter berättelsen helt tempo och nu blir det åka av. Här slänger Lehane den psykologiska trovärdighetens barlast överbord och proppar sidorna fulla av blodtörstiga skurkar, svindlerier och pangpang. Trots att det är fråga om litteratur och inte film får man känslan att handlingen tagits över av uppumpade stuntmän.
Det är en sådan iögonfallande obalans i intrigbygget att det är svårt att tro att den fingerfärdige Lehane inte själv varit medveten om den. Har kungen av konspirationer funnit ett nytt sätt att dra läsaren vid näsan? Du sökte en psykologisk thriller och fann andtruten action, känn dig blåst!
Visst är det drivet, men jag kan inte låta bli att undra vad Lehane vill bevisa, eller om det var någon profitjagande manager som plötsligt satte eld i baken. Kanske kände han helt enkelt bara för att tagga ner ambitionerna och roa sig själv i övre medelklassmiljö för en stund.
I den här genren lyckas Lehane hur som helst inte inta tronen, utan får nöja sig med att sälla sig till de hyfsade efterföljarnas skara.
Gå till toppen