Redan i första scenen, där 10-åriga Agatha-Christine (A-C) sitter i den trånga bilen med sin lite virriga mamma, sin dryga tonårssyster och sin gulljobbiga lillebror, lyckas regissören Karla von Bengtson etablera rollfigurerna ordentligt. Det är bra jobbat för en spelfilm, ännu mycket starkare för en animation. Familjen är, på klassiskt manér, på väg mot nya äventyr: Ny stad, ny skola, nytt jobb, nya kompisar. A-C själv är mest intresserad av att packa upp sin utrustning, slänga på sig trenchcoat och deckarhatt och vänta på första fallet. Gärna helt ensam, för det där med att hitta nya vänner och passa in, som hennes mamma minst sagt brinner för, är inte alls vad A-C:s prioriterar. Utöver detektivjobbet ägnar hon tiden åt ett litet ägg, som kom med hemifrån, samt att drömma om en hund.

Saker och ting blir snabbt komplicerade och A-C blir indragen i ett mysterium som innefattar en långluggad grannpojke, en försvunnen bästa vän, en snatteridrabbad närbutik och en relativt oförstående omvärld. Men det fina med den här rytmiskt välklippta och välkomponerade filmen, som hittat en egen noir-stil i animationsform, är att nyanserna och komplexiteten aldrig glöms bort; inget är svart eller vitt, ingen är bara dum eller bara schyst, alla gör sitt bästa, men det blir ändå fel. De svenska rösterna är slående bra, så bra att jag tänker att de nog till och med är bättre än originalen – vilka jag ju inte alls har hört…

Agatha är inte bara en perfekt film för barn på väg upp mot tonåren, utan också för välmenande vuxna som lätt går vilse i ambitionen att stötta sina barn på bästa sätt.

Greppet att skildra A-C:s sviktande självkänsla genom den varan som snart kläcks ur det mystiska ägget, och snabbt blir både stor och elak, är en dubbel fullträff: vi får både en skön rollfigur och en underbar metafor för något de flesta av oss tampas med då och då.