Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rapport från landet inombords – en uppstoppad björn har ett rikare inre liv

Berättaren är så blank att en uppstoppad björn har ett rikare inre liv. Men Ann Lingebrandt gillar Elin Willows stilistiska driv.

Bild: Frank A. Unger

Elin Willows

BOKEN. Inlandet. Natur & Kultur.
”Och under dagarna börjar jag uppleva att nyheterna inte angår mig. Så långt ifrån allt som händer att det inte spelar någon roll.” Så skrev författaren Jack Hildén i sin utskällda artikel ”Missanpassad i Missenträsk” i Aftonbladet för ett par år sedan. Det blev en text för mycket i genren ”storögd Stockholmsskribent åker till det främmande, folktomma Norrland”, och debatten om land kontra stad och om koloniala bilder av norr fick nytt bränsle.
Elin Willows debutroman ”Inlandet” är som en iscensättning av hur det kan gå när en storstadsmänniska blir fast på en plats långt ifrån allt som händer. Ett slags kulturchock, skildrad med en mild melankoli och nästan provocerande lågmäldhet.
Här bryter huvudpersonen upp från Stockholm för att bosätta sig hos pojkvännen i en mindre ort någonstans i Norrbottens inland. Förhållandet är över innan flyttlasset hunnit fram, men hon blir kvar, får jobb i den lokala mataffären och har ingen aning om vad hon ska göra av sitt liv.
Det är inte en plats man flyttar till, det är en plats man flyttar från, särskilt som ung kvinna. Hon har inga band till trakten och kommer alltid att bli betraktad som en utböling, alltid bli svaret skyldig när folk undrar vad hon egentligen gör där.
Inte särskilt mycket händer i den nyinflyttade unga kvinnans tillvaro, inte heller i romanen för den delen. Hon skaffar sig snabbt rutiner som hon håller fast vid: köpa godis efter jobbet, dra ner persiennerna, se på deckare. Ibland följa med arbetskamraterna till Hotellet, enda nöjesstället, på lördagskvällarna. Den storslagna naturen runtomkring är mest en kuliss. Ingenting här blir hon riktigt delaktig i, ingenting angår henne.
Det skulle kunna vara den urbana människans mardröm Willows gestaltar, men framförallt är ”Inlandet” en berättelse om stagnation, isolation och vilsenhet. Berättaren, som följdriktigt saknar namn, beskrivs som så blank och intresselös att den uppstoppade björn hon betraktar på Hotellet verkar ha ett rikare inre liv. ”Jag är inte på väg någonstans”, slår hon fast.
Platsen med dess loja tristess blir en bild av detta tillstånd. Det kan förstås tyckas orättvist mot alla glesbygdsamhällen som kan känna sig utpekade. Men det är en roman som i första hand skildrar ett inre och yttre främlingskap, och huvudpersonen skulle lika gärna kunna sitta i en tredjehandsetta i storstan och stirra in i väggen.
Skickligt låter författaren rundgången speglas i själva berättarstrukturen, där kronologin flyter fram och tillbaka – också tidsuppfattningen löses upp i detta händelselösa inland. Samtidigt låter hon i korta glimtar livet som pågår på orten skymta förbi, bortom den bubbla huvudpersonen stängt in sig i. För visst händer saker som spelar roll.
Att skildra passivitet och stillastående utan att också berättelsen framstår som sådan är ingen lätt sak, och helt lyckas inte Willows komma undan det problemet. Men i sitt återhållsamma berättande har hon en känsla för detaljer och ett stilistiskt driv som fångar läsaren.
Det som svepande och lätt avståndstagande kallas ”inlandet” är ju långtifrån bara en geografisk plats, utan kanske främst landet inombords. Det fångar Willows med säker hand.
Gå till toppen