Kultur

Qiu Zhijies verk är en retfull lek med våra förväntningar

Qiu Zhijie visar prov på diskret satir och humor i samlingsutställningen på Lunds konsthall. Tor Billgren ser en konstnär som med lätta steg balanserar mellan lek och allvar.

Qiu Zhijie i sin ateljé i Peking, 2016.Bild: Lund konsthall

Qiu Zhijie – Resor utan ankomst

KONST. Lunds Konsthall, t o m 20/5.

Konstnären står vid ett räcke på den väldiga Nanjingbron i östra Kina. Med ett skalpellblad hugger han sig i högra pekfingret och av reaktionen att döma gör det oväntat ont. Med det blödande fingret formar han sedan skrivtecken på räcket. Filmkameran följer tålmodigt det omständliga och avgjort smärtsamma förloppet.
Nanjingbron färdigställdes 1968 och var en av Folkrepubliken Kinas största tekniska bedrifter efter brytningen med Sovjetunionen i slutet av 50-talet. Den var en symbol för det självständiga Kina och en hyllning till statsideologins överlägsenhet.
Men bron är också en av världens mest ökända självmordsplatser. I scenen innan konstnären hugger sig i fingret, ser man hur han tvättar bort en dyster vers från räcket, skriven i blod av en förmodad självmördare. Konstnären skriver dit en fråga istället: ”Var ligger Madagaskars huvud­stad?”
Det kan tyckas respektlöst att ersätta en desperat människas sista hälsning till eftervärlden med en godtycklig och smålustig fråga, men den är i själva verket mycket precist ställd. Syftet är att den ska förmå självmordskandidaten att stanna upp och höja blicken från det egna mörkret. Att störa impulsen att hoppa.
Qiu Zhijie föddes 1969 i Fujian och är skolad inom traditionella konst­arter, som kalligrafi och olika trycktekniker. Han var curator för den kine­siska ­paviljongen på konstbiennalen i Vene­dig förra året, och har själv medverkat i många internationella sammanhang och stora utställningar.
Filmen om Nanjingbron är en del av en större installation som baserar sig på Qiu Zhijies egna erfarenheter från frivilliggrupper som jobbar med suicidprevention på bron. Han betraktar denna typ av aktivism och ingripanden som en del av sin konstnärliga verksamhet, och närmar sig det tabubelagda ämnet på ett värdigt och ickespekulativt sätt.
Utställningen innehåller verk ur Qiu Zhijies trettioåriga karriär, men utställningsmakarna betonar att det inte är en retrospektiv, utan mer ett ”porträtt”. Den har tidigare visats i Eindhoven och Genève, och är curerad av bland annat Charles Esche, för Skånepubliken känd som Rooseumchef 2001–2006.
Verken är indelade efter olika ämnen som Qiu Zhijie har arbetat med genom åren, som kamouflage, kartor och kalligrafi. Här och där uppfattar jag satir och diskret humor, som leker med publikens och konstvärldens förväntningar.
Som i ”Teaterprojektet om Jingling-krönikan”, där han har gjort en stor kopia av en antik bildrulle, som före­ställer nyårsfestligheter och marknadsvimmel. Han har textsatt den med korta, ordspråksliknande observationer. Ibland har de substans, ibland är det bara nonsens. Konstnären retas med det romantiska önsketänkandet om Den andres autenticitet, och de stereotypa föreställningarna om kinesisk vishet.
Denna balansgång mellan skämt och allvar finns också i verksserien ”Shangri-La”, som bland annat består av 118 skisser av olika anordningar och innovationer. De ser alla mycket viktiga och imponerande ut, dels för att de är utförda som klassiska träsnitt, dels för att de påminner om Leonardo da Vincis skisser av aldrig utförda uppfinningar.
Men vid närmare anblick är Qiu Zhijies ritningar ofta oanvändbara och absurda. Här finns till exempel ett tortyrredskap – rent djävulskt vid första anblick – men jag lyckas inte lista ut hur det ska användas för att pina sitt offer.
Det är en rik och omfattande utställning med många detaljer att ta in. Installationen ”Mina 100 föremål” består av objekt ur Qiu Zhijies snart femtioåriga liv. Tidningen från dagen då han föddes, Maos lilla röda, pingis­racketar, ostronskal, skrifter av Sartre­, Nietzsche och Byron, hans förs­ta digitalkamera, faderns dagböcker, och så vidare. Varje föremål följs av en kort text som förklarar dess sammanhang.
Bit för bit framträder en bild – inte bara av konstnären och hans liv och praktik, utan också av platserna han har levt på och deras historia. Om nu installationen inte bara är en retfull och smart lek med våra förväntningar och föreställningar.
Gå till toppen