Kultur

En tråd av skön melankoli

Det går en tråd av skön melankoli mellan Majlis Agbecks och Ida-Lovisa Rudolfssons verk, skriver Tor Billgren om utställningen på Tomelilla konsthall.

Ida-Lovisa Rudolfsson, "The world as I knew It, Part 1", 2016.Bild: Tomelilla konsthall

Majlis Agbeck och Ida-Lovisa Rudolfsson

KONST. Hit men längre. Tomelillla konsthall, t o m 18/3.
Majlis Agbeck och Ida-Lovisa Rudolfsson har flera likheter. Båda använder djur här och där i sin bildvärld. Båda jobbar textilt. Båda lämnar välsmakande frågetecken efter sig.
Rudolfssons ”A patch to call home II” föreställer en ung man som fipplar med sin telefon i en fåtölj, omgiven av höga trädstammar. På en gren ligger en leopard som möter betraktaren med en uppgiven blick. Är ynglingen så distraherad av sin telefon att han inte märker att han har en leopard ovanför huvudet?
Ja, det är den slentrianmässiga tolkningen. Men vad sägs om att leoparden och den märkliga omgivningen istället är något som ynglingen ser i sin telefon? Eller att det är hans fantasi som avspeglar sig i bilden?
Rudolfssons tilltal öppnar för tillåtande och ickemoraliserande läsningar. Sålunda symboliserar de många flygmaskinerna i bilderna hopp, mänsklig förmåga och modet att drömma, inget annat.
Textilens sätt att absorbera färg skapar effekter i tyget som Rudolfsson skickligt fångar upp som ljusfenomen eller moln. Mattheten i färgskalan får mig att tänka på Jan Håfström.
Föremålen och figurerna broderas och sys in i bilderna, oftast mycket noggrant. Men ibland väljer Rudolfsson att klippa in stora och blaffiga lappar, som inte smälter in. Det ger en känsla av brådska och angelägenhet. Att konstnären tvingas ta vad hon har till hands för att idén inte ska fly undan. Det associerar också till äventyr: lagade segel, fallskärm, tältduk.
Majlis Agbecks verk är mer avskalade. Djuren i hennes bilder tråcklas fram med en enkel tråd i skir och glansig polyesterorganza. Ibland verkar de ha tagit form på ett slumpmässigt sätt, men Agbeck lyckas ändå fylla dem med uttryck och liv. Det finns ofta något hjälplöst över varelserna, som att de tyr sig till något – fast bilderna blir aldrig känslosamma eller patetiska.
Hon jobbar även med akryl på plexiglas och då blir uttrycket kraftfullare. ”Inlindad” föreställer ett rött djur invirat i något som skulle kunna vara ståltråd, men jag frestas istället att se det som omloppsbanor, så att djuret i själva verket är en himlakropp.
De båda konstnärernas verk hänger inte för sig, utan blandas friskt. Det går en tråd av skön melankoli mellan dem. Majlis Agbeck med sina Ior-dystra, obestämbara varelser, och Ida-Lovisa Rudolfssons malplacerade och drömmande leoparder, hundar och fåglar. Att sammanföra dem på det här sättet är riktig lyckat.
Gå till toppen