Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Att vi som utsatts för grova kränkningar i arbetslivet inte blir trodda eller ignorerade är ett välkänt fenomen.
Att vi senare, när vi söker stöd och hjälp hos diverse myndigheter och makthavare, utsätts för grova sekundära kränkningar är också ett välkänt fenomen.
Vi kämpar oss glödheta med vår bevisbörda, som är överväldigande och knivskarp, men möts av ointresse, tystnad eller förnekelse.
De som utsatt oss går fria.
De har ingen bevisbörda att lyfta fram.
De utsätts inte för ifrågasättanden, förhör, fördömanden eller misstro.
Vi som utsatts får diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och i bästa fall några terapitimmar och ett kränkande utköp.
Och sedan ska vi leva vidare.
När allting tagits ifrån oss på orätta grunder.
Vi förlorar vår livsuppgift, vår försörjning, vår yrkesroll och framför allt vår självkänsla och vårt självförtroende.
Tala om frustration.
Tala om tusentals sekundära följdsjukdomar och trehundra självmord om året.
Tala om att arbetslivet dagligen dräneras på kompetent arbetskraft.
Tala om att kränkande särbehandling på våra arbetsplatser kostar staten sjuttio miljarder om året.
Tala om att media är trötta på oss och tycker att det är ”färdigtjatat” om mobbning.
Det hela är en stor värkande böld för oss alla som utsatts.
Vi får leva med detta trauma livet ut och i våra nattliga mardrömmar som aldrig tar slut.
Men vi kämpar vidare mot alla odds!
För att någon gång äntligen krossa taket och nå fram till det vi kämpar för: Att kränkande särbehandling skall klassas som en kriminell gärning med straffsats i brottsbalken.
Att alla fall ska utredas av polis och åklagare och förövarna få sina rättmätiga straff.
Att arbetsplatser ska arbeta aktivt för att förebygga mobbning genom en tydlig policy som alla förhåller sig till och som regelbundet uppdateras.
Och att de drabbade beviljas upprättelse och skadestånd och kan arbeta vidare.
Detta är vår målsättning.
Vi viker inte en tum.
