Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

När Einstein kom till Sverige

Niklas Qvarnström ser lite för mycket mästerdetektiven Blomqvist i Marie Hermansons nya roman.

Marie Hermanson.Bild: Emelie Asplund

Marie Hermanson

BOKEN. Den stora utställningen. Albert Bonniers förlag.
Det är kanske lite svårt att föreställa sig hur provocerande Albert Einsteins relativitetsteori var inom vissa segment av den vetenskapliga världen i början av förra seklet. När han slutligen tilldelades 1921 års Nobelpris i fysik (fast med fördröjning på grund av oenighet) var det officiellt för hans långt mindre banbrytande arbeten om den fotoelektriska effekten.
Att Einstein trotsade kommittén och likväl höll sin Nobelföreläsning om den teori som redan gjort honom till världskändis, har gått till historien. Så även att den hölls på den stora jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Mindre känt är att han kom två dagar för sent. Förklaringen var, kort och gott, ”mellankommande hinder”. Denna lucka har Marie Hermanson fyllt i, med en ganska rafflande historia.
För det var inte bara för sina teorier, och den moraliska uppluckring de skulle kunna leda till i många mer värdekonservativa ögon, som den tysk-judiske fysikern skaffade sig fiender. De tilltagande antisemitiska strömningarna i början av tjugotalet gjorde honom till måltavla för fanatiker som var beredda att gå längre för att tysta honom – hos Hermanson i oskön förening med förbisprungna forskare och spiritister och allsköns mörkermän.
Fokus pendlar mellan fyra personer: utöver den godmodige Albert en käck polisman, en åsnepojke och den unga journalistpraktikanten Ellen, som skriver för utställningens egen tidning. Romanens verkliga huvudperson är dock, som titeln antyder: ”Den stora utställningen” själv. Och författarens hemstad Göteborg. Det är hennes första rent historiska roman, och hon roar både sig själv och läsaren med träffsäkra ironier om det som komma skall, också i vår egen tid.
Med samma stabila dramaturgi som alltid i Hermansons intrigdrivna romaner flätas trådarna skickligt ihop, utan att skymma idéer och moralfilosofiska frågeställningar. Rent litterärt är jag däremot inte lika tillfreds. Jakten på den annars roligt tecknade skurken Paul Weyland (som fanns i verkligheten) får lite för mycket mästerdetektiven Blomkvist över sig, och de psykologiska porträtten är kantigare än de brukar vara. Men visst: som läsare av Marie Hermanson blir man lätt bortskämd.
Gå till toppen