Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Virkning mot apokalypsen

Trenden med hantverk håller i sig, nu senast i Dansstationens gästspel "We will have had darker futures". Dansen hamnar lite i skuggan av textilen och texterna men tematiken engagerar. Undergångvisionerna är av apokalyptiskt snitt men där det finns dystopier kan även utopier trivas, skriver Björn Gunnarsson.

Publiken uppmanades virka under "We will have had darker futures". Trenden med textilt hantverk i konsten fortsätter.Bild: Sofie Jaspers

We will have had darker futures

DANS. Koncept, koreografi och performance: Katie Vickers, Inga Huld Hakonardottir, Rebecka Stillman. Scenografi: Wim Muylaert, Ken Van De Mierop, Mathilda Perrot, Sofie Durnez. Samproduktion: deSingel och MDT. Dansstationen, Palladium. 27/2, Malmö.

Garnnystan på varje publikplats, och ett informationsblad med instruktioner och uppmaning att fingervirka under föreställningen. Och publiken, tyvärr något fåtalig, håller flitigt fingrar och garntråd igång. Instruktionsbladet verkar överflödigt. Publiken, som sitter på scenen, är självklart en del av föreställningen.
Det är ingen större överraskning att det är danskonsten som tar in textilt hantverk i konceptet, här i svensk-belgisk-isländska projektet "We will have had darker futures", som spelar två kvällar på Dansstationen.
Dansen är den scenkonstform som mest aktivt arbetar med crossover mellan genrer: tal, rörelse, film, installation, performance. Så när textilt hantverk – med eller utan prefixet konst – alltmer gör sig gällande i det etablerade kulturpolitiska systemet, känns det självklart att möta trenden just i danssammanhang.
Handarbetsaktivism, exempelvis brittiska Wool Against Weapons, har väl ännu inte fått något definitivt genomslag i Sverige, men det är nog i den kontexten som föreställningen ska ses. Från taket hänger tre väldiga, och väldigt vackra, textila konstverk. Att väva en berättelse är en ofta använd metafor för att komponera en historia. Och här förekommer inte bara textil utan också text. Dansarna läser upprepade poetiska fraser vars beskrivna bilder och scenerier kan erinra om surrealism och science fiction.
Dansrörelserna kopierar texten, eller om det nu är texten som kopierar rörelserna. Speglingar och ekon är i alla fall karaktäristiskt för de sistnämnda.
Två dansare utför exakt samma rörelser, nästintill perfekt synkront. Ekoeffekt återkommer på flera ställen, och slutscenens tal framför i korus; en tonande monotoni som upprepas i en loop.
Detta är föreställningens mest drabbande inslag, för övrigt lider den en aning av att kringverket, textil och text och stämning, blir betydligt mera intressant än dansrörelserna i sig.
Ett omkväde i texten lyder: The impending doom might happen again. Ungefär ”den förestående undergången kan inträffa igen”. Paradoxen tillsammans med verkets titel får mig att tänka på filosofen Jean Baudrillard, som hävdade att i massmedia- och massmarknadssamhällets hyperverklighet har framtiden redan inträffat.
Nog finns det undergångvisioner av rent apokalyptiskt snitt i Katie Vickers, Inga Huld Hakonardottir och Rebecka Stillmans verk. Den ominösa musiken och den allvarligt sakrala stämningen verkar också peka åt det hållet. Men där det finns dystopier kan även utopier trivas, och temat ska nog uppfattas mera personligt och psykologiskt än som en diagnos på världsläget.
De science fiction-artade inslagen verkar signalera en frihetsöppning, ett uppbrott ur tidens tyranni; tiden som ju för övrigt även den ofta beskrivs som en väv. Kanske pekar de stora textilkonstverken i scenrummet, tillsammans med texten och rörelserna, på veck, hål, revor och maskor i rumtidens kosmiska väv.
Gå till toppen