Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Alliansen vill. Men varför?

Hårdare ton om invandringen. Hanif Bali med svans. Ebba å Bert. Alliansen vill regera. Fast det liberala?

De vill. Men kan de?Bild: Henrik Montgomery
Den borgerliga alliansen var en briljant idé. Istället för att kannibalisera på varandra skulle de fyra partierna bli stora tillsammans. Beskedet från Högfors sommaren 2004 var bara så välkommet. Ett trovärdigt alternativ till ett till synes evigt S-regeringsinnehav.
Valet 2006 sköttes helt enigt regelboken, med en tydlig och optimistisk berättelse om framtidens Sverige. Som väljarna ville ha.
Valet 2014 blev en helt annan historia. Alliansen var ett pliktskyldigt bygge – idélöst, kraftlöst, maktlöst. Efter åtta år av samregerande hade partierna svårt att nå ut med vad de stod för. Sedan dess har de försökt hitta hem, profilera sig själva. Poängen med fyra partier är just fyra partier. Vill de exakt samma sak, så räcker det med ett. Men de fyra måste dela grundvärderingar.
Blockpolitiken har nått vägs ände. Med tre block har politiken gått i baklås. Det enda rätta vore att alla partier gick till val på sina egna program och väljarna fick avgöra vem som tar vem. Blanda om i leken.
Men alliansen ger sig inte. Vi förbereder oss nu för att snabbt komma igång med viktiga politiska reformer efter valet, löd veckans klämkäcka besked på DN Debatt (28/2). Fast vad alliansen vill åstadkomma får väljarna veta först i augusti.
Ska detta vara ett reellt alternativ så behöver de fyra dels renodla sitt budskap, dels enas om några – svåra – frågor:
Den första valplattformen var föredömlig tydlig. De senare har varit överlastade. Alliansen måste kunna visa på vilket sätt den kan göra skillnad och går det inte att säga enkelt och kort är jobbet inte färdigt. Och så är det invandring och integration – en tung och komplicerad valfråga – där alliansen är splittrad.
Väljarna bryr sig inte om klassiskt vänster och höger, de fokuserar på värderingar. Nationalism och auktoritär konservatism på ena sidan, liberala västerländska värderingar på den andra. Klimatfrågan. Feminism. Rasism.
Men så finns det en stor grupp som inte riktigt orkar bry sig – eller bara är allmänt arga på etablissemanget, på eliten, ”pk-medierna”, politikerna. Och låter sig lockas av populismen.
Det är illa för demokratin. Illa för tilliten. Illa för alla.
Augusti, alltså. Då ska alliansen presentera reformer för "konkurrenskraftsproblem, problemen i vården, integrationen och jobben, tryggheten på gator och torg och kunskaperna i skolan".
Men invandringen? Där är alliansen oenig – och sätter sitt hopp till en blocköverskridande överenskommelse.
M och C står längst ifrån varandra, illustrerat av att Elisabeth Svantesson (M) menar att regeringen tydligare ska redovisa vad invandringen kostar och Michael Arthursson (C) anklagar M för att göra invandrare till ”kollektiva syndabockar” för en rad problem. Fast Ulf Kristersson (M) hävdar att skillnaderna inte är särskilt betydande och också Annie Lööf (C) försöker tona ner dem. Men faktum kvarstår: det går en klyfta rakt igenom alliansen.
”Krig slutar ju inte i världen för att Sverige sätter ett asyltak”, konstaterade Lööf i Ekots lördagsintervju (25/2). Medan M har den hårdaste linjen av alla partier, SD borträknat. Det verkar strategisk viktigt för M att gå in så i valrörelsen, för att hålla stånd mot Sverigedemokraterna och locka hem sina väljare.
Vill alliansen regera så måste den ju få fler röster.
I en intervju i DN (28/2) rundar Ulf Kristersson frågan om hur M ska hantera rabulisten Hanif Bali (M) som kallar domare "syltryggar"– och hans svavelosande svans.
”Hanif Balis tonläge är inte mitt”, sade Kristersson. ”Men jag tänker inte moralisera över honom av det enkla skälet att i alla partier finns det människor som uttrycker sig på det sättet.”
Alla partier. Alla andra … Uttalat vuxne Kristersson tar alltså till barnargument.
Och så var det KD. Under 4 procent i opinionsmätningarna växer desperationen, så nu krokar partiledare Ebba Busch Thor arm med entreprenören Bert Karlsson. Han ska ställa de frågor verklighetens folk vill ha svar på.
Det väcker tankar.
Nummer ett: ett parti som inte lyckas få ut sitt budskap på egen hand är inte värt platsen i solen.
Nummer två: klyftan växer till dem som upplever sig osedda och ohörda. De kan inte bara lämnas, de etablerade partierna måste försöka nå dem. Om det så kräver en ärkepopulist med drag under galoscherna.
Men det får inte bara handla om att skoja till det. Folks oro måste tas på allvar. Över sjukvården, för brottsligheten, inför välfärdens framtid. Samtidigt måste partierna hantera ängsligheten inför mångkultur, den där som Svärjevännerna göder och frodas i.
Det riktigt svenska är att vara öppen mot världen, inte räddhågset krypa ihop kring nationalismen.
Här har alliansen en uppgift. De fyra partierna behöver inte komma överens om allt till punkt och pricka före valet, men de måste tydligt dela en liberal syn på människan och världen. Tro på individens förmåga och vilja att bidra, lita på marknaden, se möjligheterna med Sverige – istället för att svartmåla som Göteborgsmoderaterna i sin valfilm:
”Hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng?”
Alliansen måste tro på den framtid den söker mandat att styra. Annars kan det vara.
Gå till toppen