Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ann Lingebrandt: Berättelserna som borde kunna få det mest bottenfrusna hjärta att gråta

Berättelserna som borde kunna få ett bottenfruset hjärta att gråta.

Camilla Rehn inledde föreläsningsserien "Ordets makt" på Helsingborgs stadsteater.Bild: Ann Lingebrandt
”Om man råkar vara en människa som kan göra sig hörd, någon som har en penna och kan använda den, vad gör man då?”
I ”Hur man botar en fanatiker” frågar sig den israeliske författaren Amos Oz om det är rätt att sitta och fila på kärlekshistorier eller experimentera med berättarformen när våld och förtryck pågår i ens närhet. Är det inte hans plikt att slåss mot orättvisan? Jo, men om han ger upp de estetiska ambitionerna för att göra sin röst hörd blir han samtidigt en förrädare mot konsten.
Oz är knappast ensam om sitt dilemma i dessa tider. Som den danska författaren Lone Aburas sa i en intervju i söndagens tidning: ”Det är svårt att skriva i en verklighet som är så politiskt fucked up som den här.”
För Oz är lösningen att såväl bokstavligt som bildligt skriva med två olika pennor: den ena för romaner, den andra för debattartiklar. Två roller som han strikt vill hålla isär. Ändå tror han på skönlitteraturens kraft att förändra: fantasi och inlevelse är vad som kan få en människa att börja tänka annorlunda.
Med inspiration från Amos Oz bok grundades 2006 Teskedsorden, en ideell organisation som arbetar för tolerans och mångfald utifrån tanken att alla kan bidra i det lilla till förändring. Camilla Rehn, utbildningsansvarig inom organisationen, är första gästen när Helsingborgs stadsteater på tisdagskvällen inleder vårens föreläsningsserie på temat ”Ordets makt”.
Även om isvindarna håller sitt grepp om staden kunde ämnet knappast vara hetare, med sina uttalade kopplingar till hur demokratin påverkas av trumpska twitterstormar, fejkade nyheter och trollfabriker. Tyvärr verkade publiken ha frusit inne denna kväll: förhoppningsvis blir det bättre uppslutning vid nästa tillfälle, när författaren och krönikören Patrik Lundberg är inbjuden. För hur ska ord kunna påverka om ingen hör dem?
Enligt siffror från SOM-institutet som Camilla Rehn lyfter fram oroar sig 45 procent av svenskarna över den ökande främlingsfientligheten. Hon ger tips på hur man rent praktiskt kan säga ifrån i vardagssituationer, slår ett slag för upplysning och är förvissad om att man med böckernas hjälp kan så frön som ger hopp.
”Var mer arga, föregå med gott exempel”, lyder hennes slutord.
Medan landet snöar inne läser jag en bok som ger prov på vad ordets makt kan innebära och hur skönlitteraturens inlevelse kan skaka om. Det är en bok som borde kunna få det mest bottenfrusna hjärta att börja gråta.
Zofia Nałkowska var en av Polens mest kända författare när hon efter krigsslutet våren 1945 fick uppdraget att ingå i en kommission som skulle utreda nazisternas brott. Det innebar att hon blev ett av de första utomstående vittnena till koncentrationslägrens fasor. Rapporterna omvandlades till berättelser som 1947 publicerades i novellsamlingen ”Medaljonger”, som nu utkommit på svenska för första gången, i översättning av Emi-Simone Zawall (Faethon).
Här återger Nałkowska ett besök på fabriken där professor Spanner experimenterade med att tillverka tvål av människofett. Hon får höra om kvinnorna som under sju dagars resa till Ravensbrück trycks in i boskapsvagnar där de tvingas sova stående. Flera av dem förlorar förståndet.
Hon talar med mannen som tvingades gräva massgravar åt de ihjälgasade. En dag kastas kvarlevorna efter hans fru och två barn framför honom. När han lägger sig på marken intill liken och ber om att få bli skjuten konstaterar tyskarna att han är stark, han kan fortfarande arbeta.
Det är avskalade, distanserat iakttagande men ändå medkännande berättelser som vill få oss att inse innebörden av att allt detta ”var människors verk”. Hur det var att läsa dessa texter kort tid efter krigets slut går knappt att föreställa sig. Ännu idag, när händelserna ingår i vår världsbild, är det en djupt drabbande upplevelse.
En kvinna författaren möter frågar sig hur det kom sig att hon aldrig förlorade viljan att leva, trots att hennes man mördats och hennes ena öga skjutits bort, trots att hon svalt, frös och var ensam kvar: ”Varför? Det ska jag säga er: för att kunna berätta allt jag berättar för er just nu. Låta världen få veta vad de hade gjort mot oss. ”
"Jag önskar att jag bara kunde ge ordinationen: läs litteratur och ni kommer att botas från fanatism", skriver Amos Oz. Kanske är det inte så enkelt, men nog skulle "Medaljonger" kunna vara en lämplig ordination.
Zofia Nałkowska visste vad hon skulle göra med sin penna. Sjuttio år senare måste vi fortfarande hoppas att hennes berättelser har kraften att förändra.
Gå till toppen