Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mattias Oscarsson: Vad är egentligen en Oscarsfilm?

Bild: Chris Pizzello
Och Oscarsstatyetten går till "La La Land"! Nej, öh ... till "Moonlight"!
Minns ni debaclet på Oscarsgalan ifjor? När bästa film skulle koras hade presentatörerna Faye Dunaway och Warren Beatty fått fel kuvert eftersom personalen i kulissen hade näsorna i sina mobiltelefoner och twittrade och instagrammade.
Det fanns något symboliskt över fadäsen. Här stod två bedagade och plastikopererade gamla stjärnor och utnämnde en påkostad, självförhärligande, musikal om Hollywood till vinnare, när det egentligen var en lågbudgetfilm om en svart homosexuell man i Södern som hade fått priset.
Oscarsgalan och Hollywood har de senaste åren famlat sig fram. Publiksiffrorna sjunker, och det är främst de unga tittarna som sviker. Strömningstjänsterna har förändrat filmindustrin, och det som visas på HBO, Netflix och Amazon dominerar samtalet. Det är också dithän som många manusförfattare, regissörer och skådespelare flyr, eftersom Hollywood mest gör actionspäckade blockbusters. Då Oscarsgalan av tradition alltid vinnlägger sig om en viss kulturell fernissa nomineras inte popcornfilmerna, och då Hollywood gör allt färre traditionella Oscarsfilmer öppnas fältet upp för independentbolagens smalare filmer. Ofta är de gjorda ur ett annat perspektiv. Som just "Moonlight".
Galan, och filmindustrin i stort, har de senaste åren varit under hård press att inkorporera fler kvinnor och etniska minoriteter. Oscarsgalorna 2016-17 kom mycket att kretsa kring den dåliga representationen av svarta filmarbetare, och i år har #metoo-debatten stått i fokus. Flera förhandstippade namn har fallit bort efter sexanklagelser (Kevin Spacey, James Franco, allt som Harvey Weinstein vidrört) och #metoo kommer säkert att sätta sin prägel på nattens gala. Eftersom det ofta går politik i juryns röstande tror exempelvis få att Ruben Östlunds "The square" har någon chans mot chilenska "En fantastisk kvinna", då den med sin berättelse om en trakasserad transperson har ett mer tydligt och braskande ärende som dessutom faller väl in i #metoo-narrativet. Det samma kan sägas om Frances McDormands rollprestation i "Three billboards outside Ebbing, Missouri".
Oscarsakademin har traditionellt dominerats av vita medelålders män, men de senaste åren har man bjudit in drygt tusen nya medlemmar för att få bättre balans vad gäller ålder, kön och etnicitet. Drygt 7000 filmarbetare har röstat till nattens gala. 28 procent av dem är kvinnor; 13 procent är från etniska minoritetsgrupper.
Dessa två trender – den förbättrade representation och de smalare filmerna – gör att begreppet Oscarsfilm håller på att omdefinieras i grunden. Frågan är om det någonsin har funnits ett så starkt och mångfacetterat startfält i kategorin Bästa film som just i år: en antirasistisk skräckkomedi ("Get out"), en homosexuell kärlekshistoria ("Call me by you name"), en fantasyfilm med ett budskap ("The shape of water"), en lågmäld kvinnlig coming of age-berättelse ("Lady Bird"), en brutal, svart dramakomedi ("Three billboards") och en annorlunda episk krigsfilm, utan stjärnor ("Dunkirk"). För tio år sedan hade dessa filmer känts något aparta i Oscarssammanhang. Nu är de i majoritet, och står mot mer konventionella "The Post", "Phantom thread" och "Darkest hour" – som alla är uträknade just eftersom de anses vara så konventionella.
Förändringens vindar blåser kring Oscars kala guldhjässa. Det är uppfriskande.
Läs alla artiklar om: Oscarsgalan 2018
Gå till toppen