Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kjell Vowles: Ett flyktigt liv

Fortsätter vi bränna fossila bränslen som i dag spelar det ingen roll om Elon Musk uppfinner ett elektriskt flygplan. Det finns nämligen en fastslagen budget för hur mycket utsläpp vi har råd med, skriver Kjell Vowles.
Bild: Jenny Rydqvist
Det namnlösa berättarjaget i Megan Hunters debutroman ”The end we start from” uttrycker det träffsäkert: Ingen har någonsin velat att nyheterna ska vara relevanta.
För nyheterna har ju alltid varit dåliga, det är berättelser om misär och elände, men för det mesta handlar de inte om en själv. Det är någon annan långt borta som drabbas.
Berättarjaget i Megan Hunters roman har nyss fött sitt första barn, men hennes hem i London är översvämmat efter att havet steg snabbare än förväntat. Hon tvingas fly till svärföräldrarnas bondgård i bergen och med sin bebis i famnen följer hon utvecklingen på radion. Där rapporteras om matkravaller och panik när miljoner engelsmän blir hemlösa och drivs på flykt undan vattnet.
”The end we start from” släpptes i fjol. Som i mycket annan så kallad cli-fi-litteratur accelererar klimatförändringarna snabbare än vad de flesta forskare varnar för, men jag har svårt att inte gripas av föräldraperspektivet. Framtidens generationer, som det så vackert brukar heta, är redan här. Många av dagens bebisar kommer att vara vid liv vid slutet av århundradet och 2100 är slutpunkt för många av klimatscenarierna.
Det finns en fastslagen koldioxidbudget som vi inte kan överskrida om vi ska ha en skaplig chans att begränsa uppvärmningen till två grader.
Om vi uppnår målet i Parisavtalet och begränsar uppvärmningen till två grader väntar en framtid med fler värmeböljor, stigande hav och döda korallrev, om vi inte lyckas varnar forskarna för att vi rör oss mot en värld som är oigenkännlig jämfört med i dag. Det positiva är att vi vet hyfsat väl vad vi har att röra oss med för att lyckas. Det finns en fastslagen koldioxidbudget som vi inte kan överskrida om vi ska ha en skaplig chans att begränsa uppvärmningen till två grader.
Kevin Anderson, professor i energi och klimat och verksam vid universiteten i Manchester och Uppsala, har räknat ut vad Sveriges del av den globala koldioxidbudgeten är om den ska fördelas på ”principen om rättvisa och gemensamma men olikartade ansvar” vilket riksdagen lovade när de godkände Parisavtalet. Den svenska budgeten är enligt Kevin Anderson 290-620 miljoner ton koldioxid om vi inte ska förlita oss på storskaliga och ännu oprövade tekniker för negativa utsläpp. Räknar vi med den högre siffran och fördelar den lika mellan Sveriges cirka 10 miljoner människor har vi 62 ton koldioxid var per person att släppa ut. Detta är var och ens kvarvarande totala koldioxidbudget. För resten av livet.
Implikationen är svår att greppa. Det är nu vi inser att nyheterna är relevanta för oss. För att ta mig själv som exempel, jag är 35 år och kommer kanske leva tills jag är 80. Det innebär att jag har 1,38 ton koldioxid att släppa ut per år under mina kvarvarande 45 år i livet. Ett flyg Arlanda till Madrid tur och retur skulle släppa ut minst 0,38 ton koldioxidekvivalenter, nästan en fjärdedel av min årsbudget. Flyger jag till Thailand kan jag i princip inte släppa ut mer det året, eftersom 1,21 ton koldioxid samlas i atmosfären om jag ska till Bangkok och tillbaka.
Nu har jag även en son som är drygt ett år gammal. Om han ska leva tills han är 80 kommer hans årliga ranson att bli 0,78 ton koldioxid per år, trots att han än så länge inte har valt att släppa ut någonting alls och lever lyckligt ovetande om den utmaning vi står inför.
Genom att prata om koldioxidbudgetar snarare än utsläppsminskningar blir det tydligt att vi inte kan förlita oss på framtida teknologiska lösningar. Bränner vi fossila bränslen som i dag och flygsektorn fortsätter att expandera spelar det ingen roll om Elon Musk om 20 eller 30 år lyckas skapa ett elektriskt flygplan, budgeten skulle ändå vara överskriden och planeten på väg mot en oviss framtid.
Om jag flyger mycket nu, eller om jag skulle leva mitt liv på ett kryssningsfartyg vilket nästan är lika illa sett till koldioxidutsläppen, äter jag upp min sons del av kakan.
Det blir också uppenbart att vi måste dela på resurserna. Om jag flyger mycket nu, eller om jag skulle leva mitt liv på ett kryssningsfartyg vilket nästan är lika illa sett till koldioxidutsläppen, äter jag upp min sons del av kakan. Och om Sverige och Europa använder mer än sin beskärda del av budgeten begränsar vi möjligheten för ännu inte industrialiserade länder att komma i kapp ekonomiskt.
För tio år sedan släpptes en annan cli-fi-roman, ”The carbon diaries 2015” av Saci Lloyd. Även där spårar klimatet ur snabbare än vad forskningen visar är troligt och med facit i hand vet vi att London inte drabbades av en orkan för tre år sedan, men det intressanta är att den utspelar sig i en värld där den brittiska regeringen har infört koldioxidransonering. Det är en idé som diskuterades under åren som ledde fram till klimattoppmötet i Köpenhamn. Storbritanniens dåvarande miljöminister David Miliband pratade 2006 om ett ”kreditkort” för koldioxid som skulle dras vid varje inköp och registrera hur mycket som var kvar av kortinnehavarens årliga koldioxidranson. Men det var ett förslag som aldrig var politisk möjligt att genomföra, det har aldrig funnits väljarstöd för politiska beslut som innebär stora livsstilsförändringar.
Men kanske håller det på att ändras med den senaste tidens flygdebatt. När allt fler av oss säger att vi stannar på marken, när vi verkligen förstår att nyheterna faktiskt är relevanta, skapas också möjligheter för politiker som på allvar vill hålla budgeten.
Gå till toppen