Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Gary Numan tar undergången på allvar

Gary Numan

KONSERT. Kulturbolaget, Malmö 3/3.

Vi bor i ett vindpinat helvete, där dammet och döden är grannar.
Orden kommer från Gary Numans senaste skiva och är det första han sjunger under sin Malmö-konsert. Han står i ett moln av rök, klädd i en dräkt som ser ut som ett loppisfynd från åren strax efter apokalypsen, och fyller rösten med plågad inlevelse, som om det gjorde fysiskt ont för honom att berätta det han har att säga.
Nej, ingen kan påstå att den 59-årige syntpionjären har förlorat sin känsla för alltings hopplöshet. Hans senaste samling sånger har fått den dramatiska titeln "Savage (songs from a broken world)" och är ett konceptalbum om den postapokalyptiska värld som följer efter klimatkatastrofen. Låtarna heter saker som ”Ghost nation” och "My name is ruin" och mullrar fram över Kulturbolaget i ett åskmoln av distad gitarr och sorgsna syntar. Ofta låter det som soundtracket till en science fiction-film eller som musiken till ett ambitiöst datorspel: episkt, högkonceptuellt och ganska kitschigt.
Gary Numan har förstås aldrig varit Englands muntraste popstjärna. Redan 1979, när han placerade sina första låtar på världens topplistor, sjöng han om alienation och om det moderna samhällets kyliga baksida. Men hans äldre låtar är också måna om att bevara en spänning mellan musikens snygga yta och ensamheten som öppnar sig hos alla som släpper den inpå skinnet.
På scen behåller hans klassiker en viss coolhet även när han fläskar till dem med tekniker från senare industrirock. Och Numans bästa melodier, som den svävande syntslingan i "Down in the park", kan fortfarande skapa någonting som liknar mystik, en känsla av att vi inte riktigt vet var vi har honom.
Men osäkerheten varar aldrig länge. Sångarens nya låtar har inget tålamod för subtila finesser och kunde inte bry sig mindre om att låta svala och oberörda. Soundet är stort och bombastiskt, drivet av musiker som drämmer varje riff på plats med maximal tyngd och som alltid tycker att mer är bättre.
Man kan kalla det både svulstigt och storslaget utan att ha fel. Numan tar undergången på allvar och vet att stora frågor kräver stora gester.
Gå till toppen