Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jenny Högström: Att åldras är ett pågående sorgearbete

"Fyrtio år. Fyrtioett år. Ålderdomen ruvade. Den spanade på mig i spegelns djup. Det förvånade mig att den närmade sig med så bestämda steg medan inget i mig själv överensstämde med den." Orden är hämtade ur Simone de Beauvoirs "Världen öppnas" från 1963, och citeras av Lena Kåreland i essäsamlingen "Förbjuden frukt" (Appell förlag).
Kåreland härleder dem till de Beauvoirs dödsmedvetande. Men också för oss som inte tänker så mycket på döden känns erfarenheten märkligt bekant. För en kvinna skulle jag säga att den är ett faktum.
Under min uppväxt gav min mamma ofta uttryck för en stor förvåning – och irritation – inför att förknippas med sin egen ålderskategori. Kronan på verket inträffade dock på ett 50-årskalas häromsistens. Då höll festföremålet ett tal som innefattade min numera 76-åriga mamma och kallade henne för "ett välbevarat gammalt fönster". Det må så vara att han gillade fönster väldigt mycket, men hur hanterar man en sån komplimang?
Som 40 plus får jag min beskärda del av välmenande kommentarer. Jag får höra att jag ser yngre ut. Jag får höra att jag är ovanligt välbevarad. Då brukar jag säga att om du menar att jag är snygg så får du gärna säga det. Epitetet milf omfamnar jag däremot som en sanning, för mamma är jag ju faktiskt.
Ändå täcker allting i slutändan bara över det obönhörliga: att åldras är att som kvinna stegvis träda in i det osynligas domän. Det kanske är en befrielse för vissa – men det är också ett pågående sorgearbete. Ett farväl till det som vi har fått lära oss är vår främsta tillgång: skönhet. Och en attraktionskraft förknippad med ungdom.
De grå tinningarnas charm gäller inte för oss. För ålder är lika med förfall.
I essän "Jag har inga komplex för min hals" går amerikanska Melissa Broder igenom sina nojor, en efter en. Halsen – annars den kroppsdel som mina vänner och jag skärskådar för minsta ålderstecken – klarar testet. Men hennes knän börjar visst se gamla ut. Sen kommer hon till fittan: "Jag har komplex för att min vagina brukade vara mer rosa. Som jag minns det var den helt rosa. Med åldern har de inre blygdläpparna blivit mer lila än rosa. Nuförtiden, när någon refererar till den som min trånga rosa fitta känns det som de ljuger."
Också en rosa fitta är någonting att sörja.
Det får mig att tänka på författarna Olga Ravn och Johanne Lykke Holms säkerligen fantastiska författarkurs Hekseskolen, som bland annat marknadsförts med bilden av ett par rosa trosor. Då har jag skrattat rått och ofeministiskt och tänkt att riktiga häxtrosor är gamla, säckiga – och stinker.
Jag tänker på Christine Falkenlands roman "Spjärna mot udden" från häromåret, om en snart fyrtioårig kvinna som kämpar hårt för att förbli ett begärsobjekt men som stämplas som vulgär och tragisk med sitt läppstift och sin längtan. Men hennes begär är också verkligt.
Jag tänker på Marguerite Duras inventering av sin åldrande kropp. Jag tänker på Moa Martinsons "Kvinnor och äppelträd". På Agneta Klingspor.
Åldrandet är ok – på nästan alla sätt. Men att förlika sig med det där glappet i spegeln som Simone de Beauvoir beskriver, det är mer än jag förmår.
Gå till toppen