Möjligen är sedekomedin en omhuldad genre i Frankrike. Några av de bästa som jag har sett kommer i alla fall därifrån. Jag tänker på Agnès Jaouis ”I andras ögon” och ”Se mig!”, där Jean-Pierre Bacri inte bara stod för ett synnerligen underhållande, skickligt skådespeleri utan också var medmanusförfattare.

Den här gången gör han huvudrollen, bröllopsentreprenören Max, i en film av succéparet Eric Toledano och Olivier Nakache. De har tidigare svarat för publikframgångar som ”En oväntad framgång” samt ”Samba”, båda med den populära Omar Sy i huvudrollen. Han medverkar inte här men Bacri är omgiven av en hel rad välspelande kolleger vilka på kort tid får möjlighet att utmejsla små roliga profiler.

Max är klämd från olika håll, exempelvis blivande brudpar som försöker pressa ned priser på de ståtliga arrangemangen, svårigheter att få ihop en bra personal så att allt klaffar, älskarinnan som kräver att han skiljer sig med mera. Största delen av filmen tilldrar sig under ett knappt dygn på ett stort slott, där Max ansvarar för bröllopsfesten med ett par hundra gäster.

Inte oväntat speglar ”C'est la vie!” det aktuella franska, mångkulturella klassamhället, men det är en rätt beskedlig bild Toledano och Nakache levererar utan den tydliga kritik av rasism och utnyttjande av papperslösa som fanns i ”Samba”. Här slår de lite löst mot Max och hans närmaste för att flera i personalen betalas svart. Elakast är filmen i skildringen av den pretentiöse, småborgerlige brudgummen och hans många idiotiska önskemål som Max måste tillgodose. I likhet med flertalet manliga rollgestalter försöker brudgummen ihärdigt bättra på den egna självbilden.

”C'est la vie!” gör inga djupgående avslöjanden om den mänskliga naturen men tillräckligt många för att roa för stunden.