Många regissörer bygger ett team av skådespelare och filmarbetare omkring sig som återkommer i verk efter verk. Fast konstellationerna håller sällan så länge som i fallet Robert Guédiguian. Den franske regissören har sedan tidigt 80-tal berättat om arbetarklassmänniskor i Marseille, och i nästan alla filmer återkommer skådespelarkvartetten Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darrousin, Gérard Meylan och Jacques Boudet. Så även i bioaktuella "Huset vid havet".
Vad är fördelen och nackdelen med att arbeta på det här sättet?
– Det finns inga nackdelar, säger Ariane Ascaride.
– I en traditionell film måste man hela tiden bevisa för regissören att man är rätt person för rollen, och sedan ska man bevisa för de andra skådespelarna att man är bra att samarbeta med. Och då har man förlorat femton dagar. Dessutom är vi alla nära vänner, och våra barn umgås med varandra.
Eftersom gruppen har gjort 15-20 filmer tillsammans kan regissören använda sig av gammalt material. "Huset vid havet" skildrar tre syskon som återförenas i en liten fiskeby utanför Marseille när deras far dör. De reflekterar över det förflutna. I en scen får vi se karaktärerna som unga, men Robert Guédiguian behöver inte hyra in yngre skådespelare som ska gestalta dem. Han klipper helt enkelt till en scen med samma skådespelare från ”Ki Lo Sa?” från 1986.
Tonen i "Huset vid havet" är bitterljuv, men tro för den delen inte att Robert Guédiguian är någon bakåtsträvare.
– För mig är nostalgi en revolutionär känsla. Pasolini sa att den enda globala kritiken av nuet är det som har varit, det förflutna. Därför menar jag att nostalgi är revolutionärt – människor som inte är nostalgiska har enbart en stor optimism för nuet; de som är nostalgiska vill behålla det som verkligen var bra. Allt som har uppfunnits i världen vad gäller social rättvisa och jämlikhet får vi inte tappa.
Både Robert Guédiguian och Ariane Ascaride är sprungna ur det vänsterradikala 70-talet, och det tar inte många minuter innan regissören – propert välklädd i väst och kavaj – börjar citera Karl Marx. Men det finns en viss självironi. När han fortsätter sin frus resonemang om skådespelartruppen framhåller han att kollektivet är allt, och att han strävar efter att skapa "kommunistiska stunder" på inspelningarna. Ariane Ascaride börjar skratta åt det pompösa tonfallet.
En frågeställning i "Huset vid havet" är hur man kan hålla den radikala glöden vid liv i 60-årsåldern.
– Saker tar aldrig slut, känslan att vilja ändra saker tar aldrig slut. Men glöm aldrig att våga – det är lätt att bli feg när man blir äldre, säger Ariane Ascaride.
– Vi borde hålla fast vid den entusiasm som vi kände som tonåringar, säger Robert Guédiguian.
Medan syskonen i filmen umgås, reder ut gamla groll och har kärleksbekymmer pågår flyktingkatastrofen på Medelhavet. I slutet tar filmen en oväntad vändning när syskonen konfronteras med flyktingar.
– De värden som vi byggde Europa på – frihet, jämlikhet och broderskap – kan bara födas igen genom att konfronteras med nya människor. Metaforen i filmen är att människor som alltid har frågat sig själv "hur ska vi vara goda, hur ska vi vara rättvisa?" får ett svar när flyktingarna anländer. Att fortsätta att kämpa ger en mening till deras liv, säger Robert Guediguian.
Blir nästa film ett gemensamt projekt ?
– Om han inte gör nästa film med mig så ska jag döda honom, säger Ariane Ascaride.
– Jag har inget val, helt enkelt, säger Robert Guédiguian.
Läs också Huset vid havet: Livet startar på nytt för äldre syskon
Har gjort 19 filmer tillsammans
Regissören Robert Guédiguian och skådespelaren Ariane Ascaride gifte sig 1975, och 1981 gjorde de sin första film tillsammans, "Dernier été". 1997 fick de ett större genombrott med "Marius och Jeannette", för vilken Ascaride fick en César, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen. Bland deras gemensamma filmer märks "Marie-Jo och hennes två älskare" (2002) och "Snön på Kilimanjaro" (2011).