Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Man kan faktiskt skriva hur man vill! Om man gör det bra.

Oline Stig blir alldeles lycklig av Kerstin Strandbergs skafferistädning.

Kerstin StrandbergBild: Thomas Wågström

Kerstin Strandberg

BOKEN. Skura ut - en bok om lidelsens sista detaljer, eller En faun kremeras. Albert Bonniers förlag.
Att tala om skrivande är svårt, att skriva om skrivande är ännu svårare. Det vill säga om det som inte rör det rent tekniska: skapandets innersta skälvande kärna. När jag själv någon gång försökt formulera något klokt har jag ofta gått bet. Det självbespeglande skrivandet kräver sin författare – åtminstone om man vänder sig till en allmän läsekrets och inte bara skriver för byrålådan eller bedriver konstnärlig forskning.
Kerstin Strandberg har ett långt författarliv bakom sig. Hon debuterade 1967 med romanen ”Som en ballong på skoj” och har sedan dess utkommit med en lång rad romaner, noveller och barnböcker. Och om det är någon som kan skriva om skrivandet – om den konstnärliga processen och om allt det där ogripbara som sker när liv och konst flätas samman – är det just hon, tänker jag när jag läser hennes senaste bok, ”Skura ut”. Det är en berättelse om ett författarliv, hon kallar det ett slags skafferistädning. Det är alltså ingen självbiografi i någon konventionell mening: här blandas dåtid med nutid, barndomsminnen med berättelser om udda människor och händelser, resonemang kring fakta och fiktion, sanning och lögn. Allt som har fastnat och vill lossna när författaren skurar ut.
”Det finns ofta en väldigt stark berättarröst som håller läsaren i handen, men jag vet sällan vart jag blir ledd”, skrev jag om Strandbergs senaste roman, ”Ett par från Stjärnfallsvägen”. Detsamma gäller här. Berättaren leder mig varsamt runt i minnesrummens alla vinklar och vrår. Tilltalar mig ibland med utrop: ”Hör upp!”, eller personligt: ”Ack läsare”, gör en lång, poetisk utvikning från ämnet för att sedan återkomma till en mer nykter redogörelse. Halkar hit och dit och återfår balansen. Ja! vill jag ropa tillbaka. Nu är det dags att säga att jag blir alldeles lycklig av Strandbergs skafferistädning.
Blandningen av lek och allvar, av det till synes anspråkslösa och samtidigt i högsta grad anspråksfulla, av det osorterade och tuktade: de här texternas vilja att förstå vad det är att leva och att skriva berör mig både som läsare och som författare. De ingjuter ett slags frihetskänsla: Man kan faktiskt skriva hur man vill! Om man gör det bra.
Några axplock från minneshyllorna: När den unga Kerstin, ung student i lärdomsstaden Lund, besöker sin latinlärare efter sin fars plötsliga död. Tigger tröst och värme och får kalla handen i en oerhört gripande scen. Berättelsen om barndomsvännen Henrik, den arrogante och flera år äldre, som ständigt läxar upp Kerstin, och hans skamliga hemlighet som han till slut delar – hur han varje morgon pryglas av sin far. Berättelsen om de tre engelska författarinnorna, Ann, Betty och Celia och deras osunda och ödesdigra konkurrensförhållande.
Och till slut, det kanske vackraste avsnittet, om kärleken och döden. Författaren gör ett försök att ta livet av sin berättare, Kerstin. Att tala om hur är att avslöja för mycket. Men jag är glad att hon misslyckas. Ändå skriver Strandberg att denna bok är hennes sista. Ett beslut värt all respekt – och ”Skura ut” är otvetydigt ett slags bokslut. Men jag hade gärna läst fler.
Gå till toppen