Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Protestera mot den begränsning av tryckfriheten som den nya lagen skulle innebära.”

Det ligger inte i Sveriges intresse att skicka visselblåsare och utrikeskorrespondenter i fängelse för att de belyst allvarliga missförhållanden, skriver Alexandra Franzén som forskar om uppkomna konflikter mellan underrättelsetjänster och massmedier.

Peter Bratt och Jan Guillou på Studentafton i Lund 1973 efter att de avslöjat den hemliga underrättelsetjänsten IB.Bild: Lennart Peters
Nyligen presenterades en statlig utredning som föreslår att meddelar- och tryckfriheten när det gäller svensk säkerhets- och utrikespolitik ska begränsas.
Regeringens utredare föreslår att riksdagen ska fatta beslut om en ny brottsrubricering kallad ”utlandsspioneri” som kriminaliserar journalistiska avslöjanden ”som kan äventyra eller försämra Sveriges utrikesrelationer” samt förmedlandet av sådana uppgifter till svenska massmedier. Visselblåsare och reportrar som ändå vidarebefordrar eller publicerar sådana uppgifter ska kunna dömas till upp emot åtta års fängelse.
Utredningen(SOU 2017:70) innehåller en rad märkligheter. Det saknas bland annat en diskussion om att många av de senaste årens mest omdebatterade avslöjanden när det gällersvensk utrikespolitik under den föreslagna lagstiftningen skulle medföra att upphovsmännen fick mångåriga fängelsestraff. Exempelvis skulle med all säkerhet Uppdrag gransknings dokumentär om de svenska Snowden-dokumenten 2013 eller Sveriges Radios avslöjanden om den planerade vapenproduktionen i Saudiarabien 2012 vara illegala under den nya lagen.
I utredningen ingår nästan inte några verkliga fall som visar att den i Sverigegrundlagsskyddade yttrandefriheten missbrukats i spionagesyften. Istället förekommer en rad fiktiva exempel, det ena mer långsökt än det andra. Som ett exempel kan nämnas Åklagarmyndigheten där utredningen menar att det vore allvarligt om känsliga faktauppgifter rörande myndighetens internationella arbete läckte ut och publicerades. På samma sida konstateras det att, såvitt Åklagarmyndigheten vet, har detta aldrig någonsin inträffat.
Om utredningen verkligen berörde ett allvarligt svenskt samhällsproblem borde författarna kunna peka på faktiska publiceringar och dessas skadeverkan istället för att hitta på olika hypotetiska exempel. Föga förvånande har utredningen också mötts av hård kritik. Till exempel har justitiekanslern Anna Skarhed uttalat sig starkt kritiskt om lagförslagen i Ekot. JK:s råd till regeringen är ”gör om, gör rätt”.
Det är ocksåuppseendeväckande att en utredning som önskar införa en form av starkt politiserad gummibandslagstiftning, som enkelt kan tänjas för att bestraffa visselblåsare och journalister som avslöjar för staten pinsamma uppgifter rörande utrikes- och säkerhetspolitiken, inte nämner att Sverige tidigare har haft den typen av lagstiftning.
I januari 1974 dömdes Jan Guillou och Peter Bratt till fängelse för spioneri för att ha avslöjat den hemliga underrättelsetjänsten IB. Det blev en dyrköpt seger för den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Den svenska allmänheten och landets intellektuella var eniga om det orimliga i att kasta reportrar i fängelse för att de avslöjat allvarliga missförhållanden om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.
IB-affären blev en belastning för det socialdemokratiska partiet och för Olof Palme personligen. Riksdagen förändrade och förstärkte därför tryckfrihetsförordningen efter IB-affären för att undvika att något liknande skulle kunna ske på nytt.
Nu har det gått över fyrtio år sedan Guillou och Bratt blev fängslade och den svenska staten har uppenbarligen glömt de historiska lärdomarna av IB-affären. Den ende som verkar se de uppenbara parallellerna mellan IB-affären och den nya föreslagna brottsrubriceringen ”utlandsspioneri” är Jan Guillou själv (Aftonbladet, 7/1).
Enligt regeringskanslietbereds ärendet just nu på justitiedepartementet där de olika remissinstansernas kommentarer analyseras. I praktiken innebär det att det fortfarande finns en god chans att SOU 2017:70 aldrig resulterar i ett konkret förslag från regeringen. Viktigt är att tillräckligt många nu protesterar mot den begränsning av tryckfriheten som den nya lagen skulle innebära.
Det finns ingen i Sverige som anser annat än att IB-affären var en politisk och juridisk skandal av stora mått. Om riksdagen anammar de lagförslag som föreslås i SOU 2017:70 är det bäddat för att den kommer att upprepas.
Det ligger inte i Sveriges intresse att skicka visselblåsare och utrikeskorrespondenter i fängelse för attde belyst allvarliga missförhållanden.

Alexandra Franzén

Alexandra Franzén forskar om uppkomna konflikter mellan underrättelsetjänster och massmedier, däribland IB-affären, och är doktorand i sociologi vid Lunds universitet.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen