Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Håkan Westling

Professor emeritus Håkan Westling, Lund, har avlidit 89 år gammal. Han sörjs närmast av barnen Sofie Westling, Katarina Modig, Marie Ryd och Gunnar Westling med familjer.

Professor emeritus Håkan Westling blev 89 år.Bild: Ingemar D Kristiansen
Håkan Westling kom till Lund för att läsa medicin 1947. Han blev färdig läkare 1955 och disputerade två år senare. Mellan 1967 och 1992 var han professor i klinisk fysiologi vid Lunds universitet och mellan 1983 och 1992 rector magnificus.
Han var född i Göteborg, men tvekade inte när det var dags att välja studieort, och kom att omfamnas av den stad och det universitet som han såg som det självklara valet – Karolinska var för stort och Uppsala aldrig aktuellt.
Efter avslutade medicinstudier blev han och hustru Britt, också hon läkare, kvar under Lundagårds kronor, och han kom här att uppfylla definitionen av en professor – ”en som börjat vid universitetet men aldrig blivit färdig”.
Att här och nu ge en rättvis bild av en så mångfasetterad person som Håkan Westling är en närmast omöjlig uppgift. Han var läkare och forskare, dekan och rektor, seglare och familjefar, författare och historiebevarare, karnevalist och optimist. Jag hörde honom aldrig säga ”Det går inte”, men ofta ”Det löser vi”.
Som författare och festtalare var han noga med orden. Om sin vän Philip Sandblom, också han läkare och rektor, skrev Håkan Westling att Sandblom hade ”den rätta förmågan att svepa in allvarsord i en speciell klädnad, försedd med små, humoristiska stycken”. Det var en konst som också Håkan Westling behärskade till fulländning, på första maj i talen till studenterna och på spontana eftersitsar på Akademiska Föreningen.
Håkan Westling var ”studenternas rektor”, närmast barnsligt förtjust i studentaftnar och spex. I samband med lundaspexets 100-årsjubileum inrättade han en spexologisk fakultet, medverkade i två karnevalsfilmer – ”Rektorn” 1990 och ”Angst” 1994 – och är en självklar näsa i Nasoteket på Akademiska Föreningen.
Som nybliven pensionär tog Håkan Westling initiativet till Lunds Universitetshistoriska sällskap och kom att leda ett antal stiftelser. Han var hedersledamot av Kungl. Fysiografiska sällskapet och skrev dess historia. På sin ålders höst var han en flitig författare, lika road av att få berätta den goda historien som att i varje formulering hitta de rätta orden.
Han skrev uppskattade biografier om Ivan Bratt, Nils Alwall, Erik Essen-Möller, Gunnar Sandberg och Hellmuth Hertz. Han skrev ”Idén om Ideon”, forskningsbyn som han själv var med och lade grunden till, och promenadboken ”Från Intighet till Ideon”.
I den senare gör han en egen tolkning av Intighet, Uarda-Akademiens raljerande med Lunds en gång stolta planer på en ryttarstaty. I Westlings ögon symboliserade statyn på Krafts torg den intighet som fanns i Lund innan 1666.
När Håkan Westling i maj 2007 höll sin ”Planteringsföreläsning” uttryckte han sin stora tacksamhet över att ha fått ”den härliga uppgiften att vara med och vattna kunskapens träd och distribuera dess frukter”. Han hade då planterat en lind från Linnés småländska födelseort – en ”West-lind” – söder om Universitetshuset, och konstaterade att han gått många gånger i Lundagård, men aldrig tänkt att han en dag skulle få BETRÄDA dess mark. En ordvits värdig en gammal göteborgare.
Han talade varmt om hela den intellektuella och emotionella tradition som vi förknippar med ordet Lund och som han var del av, och avslutade på latin: ”Dixi. Jag har talat.”
Jag tror vi är många som i dag känner stor tacksamhet över att ha fått möta och i några minnesvärda ögonblick tjäna en av Alma Maters trognaste tjänare. Dixi.
Per Lindström
Gå till toppen