Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En skoningslöst drabbande roman

Jesmyn Wards roman "De dödas sång" är vacker, obehaglig och skoningslöst drabbande.

Jesmyn Ward, född 1977, har skrivit tre romaner, och fått det prestigefyllda National book award för två av dem.Bild: Beowulff Shehan

Jesmyn Ward

BOKEN. De dödas sång. Övers Joakim Sundström. Forum.
Det börjar med död. Tonårspojken Jojo får följa med sin morfar ut tidigt på morgonen för att slakta en get. Det är kallt och skitigt, gyttjan ligger tjock på marken, och den vita geten med svarta strimmor bräker och trilskas när de drar iväg med den. Jojo ser den i ögonen när morfar skär halsen av den och det gurglar när blodet rinner ut över golvet och när de öppnar magen och drar ut inälvorna stinker det som av ”överkörda bältdjur” och Jojo måste rusa ut ur skjulet och kräkas.
Efter det blir det bara värre.
Amerikanska Jesmyn Wards roman ”De dödas sång” är en mörk och obehagligt laddad berättelse om en dysfunktionell familj, om drogproblem, rasism och fattigdom, men också om en specifikt amerikansk erfarenhet.
Och det är väl denna specifika blick, laddad med poetisk skärpa, som gör Jesmyn Ward till en så perfekt, och behövd, författare. Redan för sin andra roman, ”Rädda varje spillra” (2011), som handlar om en familj som drabbas av orkanen Katrina, fick hon det prestigefyllda National book award. Med ”De dödas sång” blev hon den första kvinna att få priset två gånger.
Hon är född 1977 och uppvuxen på landsbygden i Mississippi, det hårda land som också färgat hennes berättelser. Ett land som bryter ner sina invånare, gör dem sjuka och svaga, själsligt och kroppsligt, bildligt och bokstavligt. Ett land som också, i högsta grad, är ett kluvet land, mellan svarta och vita, fattiga och rika, och vars historia alltid i någon mening ligger i vägen för framtiden.
Det är där ”De dödas sång” utspelar sig. På en liten gård i Mississippi, där pojken Jojo bor med sin treåriga lillasyster, sin mamma och mormor och morfar. Mormor är döende i cancer. Mamma Leonie är missbrukare, ständigt på flykt från verklighet och ansvar och plågad av minnet av sin döde bror, en svart man som mördades av en vit man vilket i rätten förvandlades till en ”jaktolycka”. Mördaren var i sin tur kusin till Michael, Leonies man och Jojos far. Michael sitter nu i fängelse.
Det är när Michael släpps ur fängelset som Leonie tar det drastiska beslutet att hon ska köra och hämta hem honom. Hon tar med sig barnen (samt sin pundarkompis Misty) och det finns såklart en dröm där bakom beslutet, drömmen om en ”riktig” familj, mamma, pappa och barn i en kärleksfull och fungerande enhet. Som på film, som i den universella, tidlösa fantasin.
Det är naturligtvis en världsfrånvänd dröm, redan från början dödsdömd på grund av Leonies missbruk och hennes såväl fysiskt som känslomässigt frånvarande föräldraskap, liksom av det faktum att Jojo och hans syster har sitt hem hos sin mormor och morfar och varken känner eller vill lära känna sin far.
Istället blir det en mardrömslik roadtrip, mellan smutsiga bensinmackar och mörka knarkarkvartar, och med det förflutna hela tiden i bakhasorna. Ett förflutet som manifesterar sig som spöken, tyst dömande döda som uppenbarar sig för både Jojo och hans mamma. Det är historien som går igen, deras egen men också den amerikanska.
Det kanske låter lite ansträngt, men allt hålls ihop av språket, detta fantastiska språk som liksom är färgat av den hotande stämningen. Det är vackert men oroligt, klart och upplyst samtidigt som det lämnar mörka skuggor efter sig. Och det känns ända in i själen, inte minst när Ward skriver fram den närhet och kärlek som trots allt också finns där, framförallt mellan Jojo och hans syster. Hur de klänger sig fast vid varandra medan allt där utanför bilfönstret går sönder.
Det är en klassisk och tidlös bild, vaggan som vaggar över en avgrund, och den är på samma gång vacker och tröstande och skoningslöst drabbande.
Gå till toppen