Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Jobb, inte arbetarklass, Malmö.

Vad Malmö behöver är fler jobb och fler i jobb. Företag, företagare, framtidstro. Medan Katalys nostalgiskt efterlyser ”arbetarklass”.

Malmöbon förändras med staden.Bild: Lars Brundin
Vanlisar, talades det om på radion, och det var inte några hippa influencers som lade ut texten, utan Nordegren & Epstein i seriösa P1. ”Vanlisar”? Ja, de som inte är kändisar, jag fattar, men finns det ingen gräns för det här dagisspråket, suckade tanten i mig. Vad hände med vanligt folk?
Visst, ”folk” är politiskt belastat, från folkdemokratier till populister som hävdar att de representerar folket, men för den folkallergiske finns det ju situationsanpassade synonymer som allmänheten, väljarna, kunderna och invånarna.
Människor blir inte tydligare definierade av att buntas ihop som icke-kändisar. Fast frågan är vilka kategorier som är meningsfulla.
I tisdags deltog jag i ett scensamtal om Malmö med artisten Mikael Wiehe, förre kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) och hållbarhetsstrategen Victoria Percovich Gutierrez. Alla fyra Malmöbor i själ och hjärta – och typiska: bara Victoria Percovich är född här.
Malmö är vad som brukar kallas en arrival city dit många anländer i förhoppning om ett bättre liv och drar vidare. Människorna rör på sig – och Malmö som en gång var Sveriges ledande industristad har idag knappt någon traditionell industri kvar. Däremot konsultföretag, universitet och ett rikt krogliv. Ändå ses Malmö fortfarande som en arbetarstad.
Vem är Malmöbon?
Det som syns är segregationen – som Malmökommissionen visade 2013 skilde det flera år i medellivslängd mellan olika delar av staden. Utbildning, inkomster, valdeltagande bekräftar bilden av en delad stad.
Medan somliga ser en stor arbetarklass. För medan vi fyra talade på Malmö Live höll Katalys möte i en annan del av staden. Den fackliga tankesmedjan efterlyste där ett tydligt klassperspektiv i debatten, vänster mot höger, och presenterade en ny rapport av sociologen Mikael Stigendal: En fråga om klass i framtidsstaden Malmö.
Trenden pekar fel, menar han:
På tidigt 1980-tal var Sverige som minst ojämlikt. Löntagarnas ställning på arbetsplatserna och arbetsmarknaden var som starkast, full sysselsättning rådde och arbetarrörelsen fick merparten av lönearbetarnas röster. Idag har finanskapitalismen ökat kapitalets makt, den offentliga sektorn har gjorts om till en skattebetald vinstmarknad, och landet till ett skatteparadis för miljardärer. Så också i Malmö som under efterkrigstidens första decennier var en förebild för den svenska modellen. Men efter valet 1991 blev det borgerligt styrda Malmö ”nyliberalismens skyltfönster” och när S kom tillbaka 1994 följde en ”entreprenöriell stadspolitik” med samverkan mellan offentliga och privata aktörer, främst byggkapitalet. De ”hårda” frågorna – gator, hus, tunnlar, broar – fick företräde framom de ”mjuka” – skola, fritid, kultur, omsorg.
Allt enligt Stigendal.
Malmös framgångssaga, att bygga sin egen framtid rent fysiskt, att vända utvecklingen, får här underkänt. För lite klasskamp, helt enkelt.
I politiken behöver saker göras i rätt ordning. Den ekologiska hållbarheten är i världsklass – Hyllie och Västra hamnen lockar grönt vetgiriga från hela världen. Den ekonomiska hållbarheten behövde komma på plats, med nya företag när den traditionella industrin försvann. Fler jobb och fler i jobb är helt avgörande för Malmös framtid. Och ja, nu måste också den sociala hållbarheten komma ifatt. Då behövs ekonomisk tillväxt.
Allt fler har jobb, allt färre lever på bidrag i de så kallade urbana utvecklingsområdena, visar DN:s granskning i veckan. Också i Herrgården har andelen som förvärvsarbetar ökat: år 2000 var den endast 11 procent, 2016 var den 28 procent. Det ska jämföras med 78 procent i hela landet, men trenden är rätt. Tack vare goda ekonomiska tider.
Den nya Malmöbon hör ofta till den där eftertraktade kreativa klassen som stadsgurun Richard Florida brukat tala om, den som lockas med tolerans, teknik och talang. Ändå räknar Stigendal närmare 45 procent av alla förvärvsarbetande till arbetarklassen:
”Klass kan vara en roll i en social struktur men också en identitet. I båda fallen handlar det om något som måste göras. Vi gör vårt jobb men också vår identitet.”
Han vill alltså att hälften av Malmöborna ska se sig som arbetarklass. Medan en allmän trend är en växande medelklass och vad de många i utanförskap behöver är jobb – som skapas av företagare – inte klassidentitet.
Rapporten är ett svar på Lars Åbergs bok Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? som körde fast i pessimism. Stigendal menar att Åberg begränsar sig till symptomen, medan han själv intresserar sig för bakomliggande orsaker. Bra, visst, men hans slutsats blir att klyftorna måste minska och att det kräver att den lokala socialdemokratin mobiliserar arbetarklassen.
Mer av samma, alltså? Häpnadsväckande. En rimligare tanke vore att Malmö skulle må bra av att makten bytte händer, att en socialdemokrati som inte levererar byts ut.
Katalys sörjer det Malmö som var. Socialdemokratins vagga. Medan Malmö – också de styrande (S) – i några decennier aktivt har jobbat för att förändra staden.
Det finns orättvisor, som att unga tvingas in i prekariatet eller att skolan sviker pojkar från resurssvaga familjer. Men svensk ekonomi är stark och de allra flesta har möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar, oavsett om det handlar om att starta eget, resa till Thailand eller studera till kirurg.
Klasskampen kan stanna i sitt 1900-tal. Idag behövs ny framtidsoptimism, politik som orkar lyfta blicken och se det som är bra. Och berättar hur det kan bli bättre.
Gå till toppen