Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Att beröva de vilda djuren deras livsrum är som att invadera en främmande stat.”

Det finns en djupare etisk fråga kring den storskaliga slakten på kängurur, skriver Peter Singer, professor i bioetik.

Varje år skjuts miljoner kängurur i världens största kommersiella slakt på vilda djur, skriver Peter Singer.Bild: Rob Griffith
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Den största av alla känguruarter, den röda kängurun, är Australiens nationaldjur. Kängurur finns på landets vapensköld, mynt, landslagskläder och på Australiens populäraste flygbolags plan. När jag ute i naturen ser dessa fantastiska djur skutta runt i landskapet känner jag att jag befinner mig i ett unikt land med ett helt eget djur- och växtliv.
Men som den nya internationellt uppmärksammade dokumentären Kangaroo: A Love-Hate Story där jag medverkar (Kängurun – en berättelse om kärlek och hat) visar, så har Australiens förhållande till kängurun en mycket mörk sida.
Varje år skjuts miljoner kängurur i världens största kommersiella slakt på vilda djur. Ingen vet hur många som dödas. Australiens delstatsguvernörer fastställer jaktkvoter som under de senaste åren har tillåtit att över fem miljoner djur skjuts, men det är inget tillförlitligt mått på hur många som faktiskt dödas. Å ena sidan utnyttjas inte alla kvoter till fullo, så antalet dödade djur kan vara lägre än fem miljoner. Å den andra räknas inte de hundratusentals ungar som kvinnliga kängurur bär i sin pung när de skjuts, trots att ungarna inte har en chans att överleva på egen hand. Slutligen vet ingen hur många kängurur som dödas illegalt, utanför kvotsystemet.
Det finns två huvudskäl till att så många kängurur dödas. Det ena är att det går att tjäna pengar på djurens kött, skinn och päls. Australiens urinvånare jagade och åt känguru, men köttet uppskattas sällan av urbana australier. En undersökning har visat att bara 14 procent av befolkningen äter kängurukött fyra gånger om året eller mer. Turister brukar gärna smaka och en liten mängd kött exporteras, men det mesta blir hund- och kattmat. Känguruskinn används till läder och pälsen till souvenirer.
Den andra anledningen att döda kängurur är att jordbrukarna avskyr dem eftersom de äter gräs som bönderna vill ha till lönsammare boskap, som kor och får.
Det finns vissa, men omstridda, belägg för att det finns fler kängurur idag än det gjorde när de första européerna steg iland på kontinenten. I många delar av Australien där kängurun varit vanlig är den nu sällsynt. Vissa arter är hotade, men Australiens regering försäkrar att de fyra sorter som får jagas, bland dem den röda kängurun, inte är det. Det finns experter på vilda djur som inte håller med, men även om påståendet skulle vara sant, så lär det inte få slut på motsättningarna. De gäller nämligen inte bara risken att kängurun utrotas utan också det inhumana sätt som många kängurur dör på.
Reglerna för kängurujakt säger att djuren ska dödas med ett enda skott i huvudet, vilket leder till att djuren dör omedelbart eller åtminstone snabbt. Men en rapport som den australiensiska regeringen beställt visar att åtminstone 100 000 kängurur varje år dör efter att ha träffats någon annanstans på kroppen. Då handlar det inte längre om human död. Och 800 000 ungar dör årligen, oftast ihjälklubbade av jägarna som inte vill offra en extra kula på dem. Äldre ungar som lämnat pungen brukar hoppa iväg i mörkret när modern skjutits – yrkesjägare jagar på natten – och svälter ihjäl.
Eftersom kängurujakten äger rum i glest befolkade områden är tvångsåtgärder för humanare slakt inget meningsfullt alternativ. Kängurur kan inte födas upp och forslas till slakterier, de är vilda djur och låter sig varken fösas ihop i flockar eller drivas upp på lastbilsflak. De hoppar lätt över staket så att hålla dem på inhägnade fält eller stängsla ut dem från stora boskapsgårdar i Australiens ödsligaste trakter skulle bli alldeles för dyrt.
Det finns också en djupare etisk fråga kring den storskaliga slakten på kängurur. Ska vi prioritera boskapsdjur och inkomsterna de tillför samhället framför djur med ringa ekonomiskt värde som bara finns i Australien och som heller inte belastar miljön på samma sätt?
Det är en fråga som har giltighet i hela världen. Människan behöver ju inte skjuta djur för att döda dem. Det gör vi med samma mått av grymhet när vi av egoistiska intressen lägger beslag på de vilda djurens livsrum. Etableringen av palmoljeplantager på Borneo har trängt ut och dödat orangutangerna, men rönt stor uppmärksamhet eftersom vi människor lätt kan relatera till djur med uppenbar intelligens som liknar oss. Överallt där människorna blir fler och brer ut sig, krymper de vilda djurens territorier obönhörligt.
Med all rätt protesterar människor när en stat invaderar en annan. I boken The Outermost House skriver den amerikanske biologen Henry Beston om djuren: "De är inte våra bröder, inte våra underhuggare; de är av ett annat slag men liksom vi inneslutna i tidens och livets väv, våra medfångar i överdådet och lidandet på jorden."
Att beröva de vilda djuren deras livsrum är som att invadera en främmande stat även när invånarna tillhör en annan art. Det är en tanke vi bör ta på allvar.

Peter Singer

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Peter Singer är professor i bioetik vid Princeton University i USA, hedersprofessor vid University of Melbourne i Australien och författare till många böcker, bland dem Animal Liberation, Djurens frigörelse, och Practical Ethics, Praktisk etik.
Gå till toppen