Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Här faller kläderna på riktigt

Bild: Ben Mergelsberg
Att lyfta ut ett parti ur något av koreografen Jefta van Dinthers arbeten – och försöka beskriva det så att det blir synligt utanför sin helhet – är svårt. Och möjligen också lite meningslöst. För verken är organiska: kropparna (det kan vara enstaka eller många) är på samma gång sammantvinnade och på väg. Publiken finner sig innesluten i en scenisk undersökning som är explicit fysisk, ibland nästan våldsam, och som är konsekvensen av att dans, musik och ljus ingår i en konception. Det är som om verken vill få oss att lägga märke till vår egen perception: hur den uppstår i det yttersta cellagret och fortplantar sig genom nervbanorna till hjärnans olika rum.
Att lyfta ut ett parti är kanske meningslöst, men jag gör det ändå. I finalen på senaste verket ”Dark Field Analysis”, som efter att ha gästspelat i Köpenhamn ges vid ett solotillfälle på Inkonst i Malmö (15/3), klättrar en naken man upp på en annan naken mans axlar. Rummet ligger höljt i dunkel och publiken kan ana varandra på fyra sidor om spelplatsen. Så står de båda kropparna där, varma efter sextio minuters explosiva ansträngning, resta som en totempåle. Den långa skulpturen av senor, muskler och ben ser ut att snart försvinna upp i rymden.
Redan före Jefta van Dinthers aktuella Malmö-visit har jag börjat fundera över hans verk i termer av riter. I magnifika ”Plateau Effect” (2013) organiserades Cullbergbalettens dansare runt en segelduk med tillhörande rep. Genom en raffinerad process med att bearbeta tyget reste sig till slut, ja, faktiskt, också här en totempåle. I ”This is concrete” (2009 i samarbete med Thiago Granato) rörde sig två dansare orgiastiskt runt scenens högtalare, som om de tillbad den tunga pulsen. Mötet mellan de två männen i jeans utforskades som en erotisk relation till David Kiers musik. Enstaka klädesplagg krängdes av medan händerna sökte av kroppens ytor.
I ”Dark Field Analysis” har kläderna fallit på riktigt. Dansarna Roger Sala Reyner och Juan Pablo Cámara sitter spritt språngande på en matta, så när som på varsitt headset. En trevande dialog mellan två övergår snart i en dånande sång hos den ene och successivt vecklas rörelserna ut i nära kontakt med golvet. Texten drunknar tidvis i ljudet, men en berättelse om blod som livsvätska och tecken på skada tränger igenom bruset. Rör det sig om en medicinsk dissekering av kroppen som motiv? Eller bevittnar vi ett samtida elektroniskt Våroffer?
I en intervju med koreografen, gjord av journalisten Lina Kalmteg för ett par år sedan, beskrivs hur det rituella har en biografisk grund. Vilken visar sig stå i skarp kontrast till den tyska klubbkultur och homoerotiska laddning som Jefta van Dinther gärna nyttjar som stoff. Koreografens uppväxt präglades nämligen av att föräldrarna arbetade som kristna missionärer. Erfarenheten av att gestalta skapelseberättelsen på gatan i länder som Mexico, Japan och Filippinerna – Jefta och hans bror föreställde blommor som vecklades ut – har satt djupa avtryck i konstnärskapet.
Barndomens tro övergavs i unga år, men spåren av den religiösa erfarenheten lever kvar i Jefta van Dinthers verk. När de båda manskropparna i slutscenen i ”Dark Field Analysis” uppgår i en skulptur som reser sig upp genom scenrymdens mörker, är det inte bara en totempåle som publiken bevittnar. Vad vi ser är dessutom en blomma, gestaltad för länge sedan av ett barn på en gata långt borta, som fortfarande håller på att veckla ut sig.
Gå till toppen