Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Carl Rudbeck: ”Förlorarna tar sig nu ton och det till eliternas avsmak och förfäran.”

Bild: Erik Nylund
Den 14 maj 2017 drog många en suck av lättnad. Emmanuel Macron, EU-vän och Davosmänniska ut i fingerspetsarna, vann en förkrossande seger över Nationella frontens Marine Le Pen. Med Macrons val till fransk president skulle populismens frammarsch vara stoppad. Det var ett märkesdatum, lika viktigt som år 732 då Karl Martel stoppade islams frammarsch i det sägenomspunna slaget vid Poitiers i Sydfrankrike.
Nu skulle allt, så hoppades och trodde man, återgå till den gamla ordningen. Visst, där fanns fortfarande brexit men det skulle nog gå att fixa och trixa bort. Det dröjde ju bara några timmar innan ledande opinionsbildare i Storbritannien krävde en ny omröstning eftersom det otvättade folket hade röstat fel.
Men hej, vad man bedrog sig. Man hade glömt inte bara Österrike utan framför allt Italien, där nyligen antietablissemanget har firat så stora triumfer att landet verkar bli ostyrbart under lång tid framöver. I och för sig kanske inte så mycket att oroa sig för:
I en italiensk kontext verkar det vara närmast business as usual. Landet där citronträden blommar har ju ofta vacklat på den parlamentariska anarkins rand men vanligen klarat sig någorlunda helskinnat under efterkrigstiden.
Så varför all denna misstro mot diverse etablissemang just nu? Några nöjer sig med att kalla det populism och inbillar sig därmed ha kommit med ett slutgiltigt argument. De glömmer gärna att populismens motsats är elitism.
Det finns naturligtvis en mängd förklaringar och orsakssammanhang. Men en faktor förenar de flesta av dessa folkliga rörelser och det är en misstro som lätt kan slå över i ren fientlighet mot EU. På denna punkt har EU i högsta grad sig själv att skylla genom sin maktfullkomliga fartblindhet.
Allt fler människor inte bara känner utan förstår att makten har flyttats så långt bort från dem att de inte längre har något reellt politiskt inflytande. Det vackra talet om subsidiaritetsprincipen, det vill säga att beslut ska fattas så nära de omedelbart berörda som möjligt, har vanligen förblivit tomma ord. Populismen kan ses som ett ris som EU bundit åt sin egen rygg. Populismens bästa vän och motor i Europa är alltså Bryssel. Ju mer makt som samlas där, desto starkare blir de krafter som kräver lokalt inflytande.
Att kosmopolitiska eliter ser med ovilja på denna utveckling är fullt förståeligt. De kan under rådande system flytta runt både sig själva och sina tillgångar bäst de vill. De kan dra nytta av att EU har rivit gränser och av en globalisering som länge gjorde så många till vinnare. Men det börjar nu stå klart att ett gränslöst Europa, för att inte tala om en gränslös värld, också skapar förlorare som länge var undanskuffade. Förlorarna tar sig nu ton och det till eliternas avsmak och förfäran. Dessa tidigare tystade röster kommer att bli starkare så länge de möts med högdraget förakt och inte med förståelse.
Gå till toppen