Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Christine Falkenland når ett mörkt och magnifikt crescendo

Berättelsen om en förförelse visar sig vara ett betydligt större drama. I "Själasörjaren" når Christine Falkenland ett mörkt och magnifikt crescendo, skriver Maria Küchen.

Christine Falkenland debuterade 1991 med diktsamlingen "Illusio". "Själasörjaren" är hennes tionde roman.Bild: Kristin Lidell

Christine Falkenland

BOKEN. Själasörjaren. Wahlström & Widstrand.
Prästen Erland i Christine Falkenlands nya roman framstår först som en parodi på prästschabloner. Hans kvinnoprästmotstånd har rötter i konservativ bibeltolkning och undertryckt frustrerad sexualitet. I hemlighet drömmer Erland om att möta den stora passionen. I stället lever han i kyskhet med sin hustru Marta. De har inte sex – sex ska man bara ha för att alstra barn, tycker de, och den tiden är förbi.
Marta i ”Själasörjaren” är ett eko från evangeliet, där Jesus besöker de två systrarna Marta och Maria. Maria lyssnar till Jesus undervisning medan Marta sköter hushållssysslorna, men till skillnad från bibelns Marta klagar inte Erlands fru. Också hon är stereotyp i sin roll som tjänande, lojal och färglöst frigid prästhustru.
En röd tråd i Falkenlands roman är banden mellan maktlösa pojkar och deras mödrar, men den här boken handlar inte främst om individer. ”Själasörjaren” är ett större drama än så, ett drama om teologi.
När det går upp för mig, försvinner problemen jag hade med romanens tvådimensionella personporträtt.
Christine Falkenland har länge i sina verk kämpat med den kristna tron, en kamp som bitvis tillhör det mest ärligt skoningslösa jag har läst om att brottas med Gud och gudsföreställningar. I hennes gestaltningar av den kampen utgör ”Själasörjaren” ett mörkt och magnifikt crescendo.
Efter en inledning som stilistiskt påminner om plikttroget korsstygnsbroderi börjar den egentliga historien. Erlands kamrat från skoltiden, Claudia, dyker oväntat upp. Hon vill att han när den dagen kommer begraver henne.
Claudia materialiserar allt som manliga teologer ända sedan Augustinus har projicerat på kvinnan. Hon är köttslig, sinnlig, manipulativt deprimerad, söndrande och passiv. Kring handleden bär hon ett armband i form av en orm som hon fått av en ung älskare. Snart står det klart att hennes primära ärende hos Erland inte är själavårdssamtal och begravningsförberedelser. Hon vill snärja och förföra honom.
Kort sagt spelar hon exakt den roll som två millenniers misogyn teologi har tilldelat henne.
Kunde det ha blivit annorlunda?
Frågan är central. Mellan raderna i berättelsen om Claudias och Erlands gemensamma gymnasietid skymtar ett svar.
I tonåren fick Claudia en kallelse från Gud. Med brinnande längtan och övertygelse ville hon bli präst och poet. På den konservativt kristna gymnasieskolan där Erland och Claudia lärde känna varandra, plattades Claudia systematiskt till av klasskamrater som ”visste” att det stred mot Guds ord att kvinnor prästvigdes – en hållning som skolan underförstått sanktionerade.
Präst blev hon inte. I stället infogades hon som kvinna i en mall som skapats och upprätthållits under lång tid av tongivande manliga teologer.
För den vuxne Erland förblir det självklart för att Claudias prästkall bara var svärmerier. Även han är ett offer för teologiska avarter som genom tiderna har propagerats även av kvinnor, här representerade både av Marta och av Erlands dominanta mormor.
Mormor ville att Erland skulle bli något stort. Däremot skulle han inte tro sig om ett värde eller om rätt till livslust.
Relationen mellan ömtåliga pojkar och omnipotenta mödrar går igen i den profetiskt starka skildringen av relationen mellan Claudia och hennes son. Ur Claudias perspektiv framstår deras tidiga liv tillsammans som en kärlekssaga. Ord ur Höga Visan används för att beskriva hennes älskade lilla pojke:
”Han. Han var, det räckte så. Utan frågor, utan varför. Bärande på sitt eget hemliga svar. Han som var. Hon krönte honom med sin kärleks krona. Vad han var skön, hennes son, vad han var skön!”
Kontrasten till den vuxne sonens terapisamtal om en bortvänd och deprimerad mamma skapar en effekt som stål mot glas. En olidligt skärande dissonans uppstår.
Den dissonansen visar inte bara Falkenlands skicklighet som författare. Den visar också på hennes mod.
Hennes karaktärer är mästare på att bedra sig själva. Själv är hon motsatsen. Hon beskriver smärtpunkter för vad de är, utan att döma vare sig människor eller Gud. Här och där glimmar plötsliga korta undersköna formuleringar. De fångar stämningar och tillstånd med skoningslös poetisk pregnans.
Relationen mellan Erland och Claudia utvecklar sig till passionen han drömt om, men någon himlastormande befrielse erbjuds inte. Allt är ungefär så avigt som det nog i verkligheten blir när en präst inleder ett förhållande med någon i ”beroendeställning”, för att använda den formella termen.
Erland har sex med en kvinna han själavårdar, ett brott mot etik och ämbetsplikt, men som sagt, detta är inte i första hand ett drama om individer. Med skapelseberättelsens orm kring sin handled, ormen som genom kvinnan frestade mannen att synda, manipulerar Claudia och spelar spel. Både hon och Erland sprattlar i ett nät av föreställningar om sexualitet och kön som varken Gud eller de själva har skapat.
Det gör ont att se. Så småningom tar berättelsen en oväntad men konsekvent vändning som jag inte ska avslöja här, men något lyckligt slut blir det inte.
Gå till toppen