Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En undanglidande historia

Tryggve Algeus, Niclas Lendemar och Frida Andersson i "Kasjtanka – en cirkusdröm".Bild: Bodil Johansson

Kasjtanka – en cirkusdröm

TEATER. Av Anton Tjechov. Regi, bearbetning: Olle Törnqvist. Musik, ljuddesign: Martin Kullberg. Kostym, mask, scenografi: Agneta Andersson Forssell. Ljusdesign: Hans C Roupe. Medverkande: Therese Kvist, Jörgen Darfeldt, Birte Heribertson, Niclas Lendemar, Frida Andersson, Tryggve Algeus. Moomsteatern, Malmö 17/3.

Vad drömmer en hund om?
Tassarna krafsar i sömnen, nosen rynkas och ut kommer kvävda gläfs och kvidanden. Kanske springer djuret över ett vidsträckt fält, jagar efter en hare, möter en villig partner eller kalasar på en bräddfull skål med mat. Det är inte lätt att veta, för även om djuret skulle minnas, kan det ju inte berätta.
När Kerstin Ekman i den lilla korta romanen ”Hunden” beskriver en vilsekommen valps kamp för överlevnad gör hon det med hundens språk, det är det som är det märkvärdiga med den boken. Som läsare tvingas man ner på marken och in i skogens täta snår för att med skärpta sinnen och en intensiv närvaro i nuet se världen ur djurets perspektiv.
Riktigt så trogen hundens verkliga förutsättningar är inte den ryske författaren Anton Tjechov när han följer sin bortsprungna hund Kasjtanka i spåren genom ett vinterkallt Moskva. Hunden såväl minns som längtar och gråter bittra tårar och blir i mångt och mycket ett fyrbent barn, jämnårigt med berättelsens läsare.
När Moomsteatern och regissören Olle Törnqvist vaskar essensen ur barnboken som i svensk översättning fått namnet ”Kastanjis” blir gestalterna än mer förmänskligade. Det är ett svårt projekt de gett sig på, där förlagans behållning i mångt och mycket ryms i språket och berättelsens drömska undertoner.
Intrigen däremot, är både enkel och diffust undanglidande och förses dessutom i Törnqvists version med flera skikt och möjliga tolkningar. Upplever Kasjtanka verkligen det vi ser? Eller drömmer hon bara, i väntan på sin husses återkomst?
Det drömska intrycket förstärks av rummet, som i Agneta Andersson Forsells scenografi och Hans C Roupes suggestiva ljussättning blir till ett fantasieggande stadslandskap med dimmiga gränder och isande kall snörök. Det visuella anslaget hör till uppsättningens riktigt starka sidor, tillsammans med Andersson Forsells färgstarka kostymer.
Therese Kvist gör en rörande version av Kasjtanka, medan Jörgen Darfeldt alternerar mellan två ytterligheter i rollerna som snickaren Luka och den despotiske cirkusdirektören. Uppsättningens tredje bärande insats som clownen Tjekova görs av Birte Heribertson medan Moomsteaterns övriga fasta ensemble fått mindre roller som djur.
Någon sensmoral ges inte denna gång och det kan förstås vara skönt att slippa. Värre är att pjäsens idé inte riktigt känns förankrad hos skådespelarna, som gör det som förväntas av dem, men utan den starka inlevelse man annars förknippar med Moomsteatern. Här hade jag gärna sett att den fasta ensemblen fått ta mer plats i roller som tagit vara på deras förmågor, i stället för att marginalisera dem.
Frågan är också hur mycket i den löst hållna intrigen som verkligen går fram till den tilltänkta publiken av mellanstadiebarn. Det drömska landskapet är fascinerande i sig, men blir dimman för tät blir det svårt att urskilja en historia.
Gå till toppen