Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Samhällsutmaningar får människor att engagera sig

KRÖNIKA
I "Vinnaren tar allt" som visas på Malmö stadsteater just nu sätts ljuset på demokratin. Hur kan vi försvara den mot populism och fascism? Jag såg föreställningen tillsammans med två entusiastiska tjugofyraåringar och efteråt kom vårt samtal snabbt in på höstens val och hur viktigt det är. Den där kvällen på Hipp mobiliserades mina yngre vänner.
Mina tankar återvände till det välbesökta samtalet på Panora i förra veckan när sociologen Mikael Stigendal från Malmö universitet presenterade sin rapport "En fråga om klass i framtidsstaden Malmö". Rapporten är en del i den serie forskarrapporter som den fackliga tankesmedjan Katalys initierat i syfte att kartlägga det svenska klassamhället. Stigendal har kartlagt arbetarklassen i Malmö i syfte att undersöka arbetarklassens potential för mobilisering. Vad man ska mobiliseras för är mera otydligt.
Stigendal använder en marxistisk begreppsvärld och utgår från att arbetarklassen, i och med sitt förhållande till produktionsvillkoren, kan enas om ett gemensamt intresse. Närmare 45 procent av de förvärvsarbetande malmöborna är arbetarklass utifrån Stigendals tolkning, men det är en heterogen grupp som innehåller såväl privat- som offentligt anställda, småföretagare, människor med väldigt låga inkomster och andra som lever ett tryggt och välordnat liv. Arbetarklassen bor också mer utspritt i Malmö än tidigare. På Möllevången – den gamla arbetarstadsdelen – är arbetarklassens andel av befolkningen idag inte större än i staden i stort. Tilltron till att denna disparata grupp kan engageras för en gemensam sak kanske vilar på ett romantiskt minne av historiska mobiliseringar. Man glömmer då att dessa leddes av en homogen manlig arbetararistokrati, som hade en privilegierad position gentemot kvinnor och icke facklärda män. Gruppen kunde formulera gemensamma krav och intressen som bland annat innebar att kvinnors löner hölls nere till förmån för idén om den manlige familjeförsörjaren.
Inte heller kommunalrådet Anders Rubin (S), som bjudits in för att kommentera Stigendals rapport, formulerade några politiska mål. Vi lever i det postpolitiska samhället, menade han, där det politiska arbetet handlar om att hoppa från tuva till tuva och hantera de frågor man ställs inför. Om framtiden ville han inte sia.
Inför höstens valrörelse söker många inom vänstern ledning hos brittiska Labour, som har fördubblat sitt stöd efter valmanifestet förra året. Labour vill bland annat förstatliga järnvägen och posten och ge kraftigt ökade resurser till sjukvården. Även i Sverige finns det en stor frustration över att infrastruktur och välfärd inte fungerar och frågan är om klassbegreppet behövs för att skapa engagemang för dessa frågor. Det är lättare att identifiera gemensamma mål för grupper som definieras utifrån sina ekonomiska förutsättningar eller sin tillgång till socialt kapital. Skillnaderna i livsvillkor mellan de som har en etablerad position i samhället och de som har en skör anknytning till medborgarskap, arbetsmarknad, trygghetssystem och sociala nätverk illustreras också bättre utifrån prekariatsteorin.
Varför överhuvudtaget gå omvägen och börja med att identifiera grupp och låta politiken komma i andra hand? Det krävs inte stjärnor som sjunger och dansar som på Hipp för att människor ska mobiliseras för politiska mål. Men vad man lyckades med där var att peka ut centrala samhällsutmaningar och lita på att dessa har en resonansbotten i människors levda erfarenheter.
Så kan också en valrörelse inledas.
Gå till toppen