Åttonde mars passerade med förändringspotential, nyvunna segrar och ett mod som känns bredare, större, mer handfast än tidigare år. Det var den första internationella kvinnodagen efter höstens alla vittnesmål om sexuella trakasserier. Bland metoo-uppropen fanns ett, som till skillnad från de andra, berättade om övergrepp utanför arbetet, som vittnade om ett samhälle helt #utanskyddsnät.

Utan skyddsnät-uppropet startades av kvinnor och icke-binära med erfarenhet av alkohol- och drogberoenden, kriminalitet eller prostitution. I senaste numret av tidningen Alkohol och narkotika beskriver en av initiativtagarna, Jo Rantatalo, hur missbrukare är obekväma offer. Knarkare tycks få skylla sig själva om de blir våldtagna: de blir inte bara utnyttjade av förövarna, utan faller också mellan stolarna i vården när de polisanmäler och söker hjälp. Jo Rantatalo beskriver ett dubbelt övergrepp, där också institutionerna är medskyldiga. Se bara på gruppvåldtäkten i Fittja och frikännandet av förövarna, hur offret ogiltigförklarades med hänvisning till hennes missbrukarbakgrund.

I Jessica Nettelbladts nya bok ”Röster innanför murarna” får dessa kvinnor ytterligare en plattform. Boken är en uppföljning till Nettelbladts hyllade dokumentär ”MonaLisa story”, där vi får följa en kvinna under åtta år av heroinmissbruk. Filmen har förutom att bli guldbaggenominerad visats i samtliga svenska kvinnofängelser, med en uppföljning i form av en workshop där kvinnorna själva fick skriva om sina liv, sin längtan och sina tankar om framtiden. I ”Röster innanför murarna” samlas dessa vittnesmål som ett lapptäcke.

Här är berättelsen om fängelsestraffet sammankopplad med berättelsen om beroendet. Vissa vittnar om hur fängelset blivit deras räddning, en plats där de kan komma ifrån missbruket eller sina våldsamma makar. Andra vet att utan ordentlig vård kommer frigivningen att vara lika med ett återvändande till beroendet. Men båda synsätten vittnar om landets misslyckade narkotikapolitik, där det som missbrukare är enklare att bli bestraffad än att få vård. Alla som likt mig har vänner som dött i överdoser i den svenska nolltoleransens namn, vet att Sverige är det näst värsta landet i EU när det kommer till narkotikadödlighet.

Lyssna på kvinnorna i Jessica Nettelbladts nya bok och du förstår varför. ”Jag har sökt hjälp många gånger i mitt liv, men aldrig fått hjälp. När jag blev häktad blev jag faktiskt lättad, och när domen vunnit kraft var jag lycklig för att jag äntligen skulle få hjälp”, säger en kvinna. ”Det finns inget fungerande skyddsnät. En ska inte behöva vänta på en överdos för att få hjälp”, säger en annan. En tredje berättar hur hon ”stått och knackat på samma dörr som MonaLisa för att få hjälp, och bett om att få bli inlagd, men jag har också fått gå”.

Om vi menar allvar med att vi vill se förändring efter #metoo måste vi lyssna till dessa berättelser. Narkotikapolitiken borde vara en avgörande fråga för alla feminister. Se till exempel på kvinnojourerna och deras underfinansiering: för missbrukande kvinnor och icke-binära är det betydligt svårare att få hjälp, eftersom skyddade boenden nästan alltid kräver att du är drogfri först. Ett undantag är Qjouren i Göteborg, vars enda krav är att de boende inte brukar droger på boendet. Trots att kommunen ska finansiera skyddade boenden har Qjouren fått avslag när de ansökt om pengar och istället behövt hitta alternativa finansiärer, eftersom föreningar enligt kommunen inte får ”bidra till en positiv inställning till våld och droger och alkohol”.

Samtidigt har Mikamottagningen i Stockholm, dit personer i prostitution eller med sexuellt självskadebeteende kunnat söka sig, nedmonterats. Många tvingas dessutom möta sina förövare i missbruksvården. Ett krav som kommit från #utanskyddsnät-uppropet är att kvinnor och icke-binära ska få tillgång till separat avgiftning.

I år hoppas jag på en feministisk rörelse som inte bara ställer arbetsplatser och chefer till svars, utan också revolutionerar vården och kvinnojourerna. Som finansierar Mikamottagningen och kvinnojourer där offren inte avkrävs initial drogfrihet. Jag hoppas på en missbruksvård som handlar om att vårda, istället för att straffa.