Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Faces places: Njutbar jakt efter vardagens hjältar

J R och Agnès Varda.

Faces places

BIO. DOKUMENTÄR. Frankrike (Visages villages), 2017. Regi: Agnès Varda och J R. Barntillåten. Längd: 1.29.

De är ett rätt udda par, den snart 90-åriga Agnès Varda med sitt karakteristiska grå och hennafärgade hår och den 34-årige gatukonstnären JR med sin nonchalanta, lilla hatt och mörka glasögon. Ändå kompletterar de varandra utmärkt när de startar sin resa genom franska landsbygden i en skojig kombinerad skåpbil/fotoautomat för att fotografera människor på vägen. Bilderna klistras upp i jätteformat på husfasader och blir en hyllning till dessa okända individer, den sorts gatukonst som gjort JR känd.
De börjar i norr i en trakt där befolkningen i generationer varit gruvarbetare. Nu är allt öde och dött. Endast Jeanine vägrar flytta. Hennes ansikte kommer att pryda husväggen. Varda och JR fortsätter färden till en bonde som förevisar den moderna traktorns datasystem. Också han får sitt porträtt. I saltfabriken låter de båda filmarna arbetare och tjänstemän blanda sig med varandra i en stor gruppbild. Och så går resan vidare bland lavendelfält och blommande solrosor (återkommande i Vardas filmer) till djuruppfödare och andra landsbygdsbor. Alla har sina historier att berätta och svarar på främst Vardas många gånger intrikata frågor.
”Faces places” är en resa både i dåtid och nutid där de två medregissörernas fascination inför människans ansikte, och vad det uttrycker, förenar dem. Då och då fångar kameran de två, mestadels bakifrån, när de sitter och filosoferar kring fotografering, individerna som de mött, livets gång, filmerna som Varda har gjort och varifrån det finns en del klipp. Det är oerhört njutbart och ofta mycket roligt, inte minst därför att Varda är kvick i repliken, kan vila sig mot en mångårig erfarenhet och samtidigt märks hon av ålderns skörhet och en ögonsjukdom som innebär att hon inte längre kan se skarpt.
Hon har delvis mot sin vilja fått dras med epitetet den franska nya vågens mormor. Faktum är att Varda debuterade redan 1955 med ”La pointe courte”, ett par år innan Claude Chabrol, François Truffaut, Jean-Luc Godard och de andra nya vågen-killarna hade börjat göra film. De flesta är döda i dag men Godard lever fortfarande. Varda och JR apostroferar en känd scen från hans ”En rövarhistoria” (1964). JR kör Varda i hiskelig fart i rullstol genom Louvrens salar. Det är lekfullt, charmigt, rörligt och samtidigt rörande och djupt allvarligt. Döden befinner sig aldrig långt borta i Vardas filmiska värld och här blir den mer påtaglig än någonsin. Inte endast därför att Varda är gammal och sjuk utan även därför att hon upprepade gånger för döden på tal, minns sin älskade make, filmaren Jacques Demy (”Paraplyerna i Cherbourg”) död redan 1990. Hon uppsöker även fotografen och föregångaren Cartier–Bressons grav. Trots det, filmen vibrerar av vitalitet och en aldrig sinande nyfikenhet.
Slutligen formar sig ”Faces places” till en inspirerande essäfilm om livet och döden, kärleken och arbetet. En av de sista arbetsplatser som paret besöker är den stora hamnen i Le Havre men där vill inte Varda fotografera de tre hamnarbetande, fackligt aktiva, männen vilka JR presenterar. Hon önskar i stället möta deras fruar och intervjuar dem om deras liv och synen på männens jobb. När en av dem säger att hon ”alltid står bakom sin make”, frågar Varda henne varför hon inte säger ”att hon står vid hans sida”, ett typiskt inlägg från den klarsynta, alltid jämlikhetssträvande Agnès Varda.
Så får vi till sist dessa fantastiska jättebilder av kvinnorna uppklistrade på uppställda containrar. En i sanning ovanlig, fantasifull gest gentemot dessa vardagshjältinnor.

3 x Agnès Varda-dokumentärer

1 ”L'univers de Jacques Demy”, (1995). En hyllning till den döde maken med klipp från hans filmer och minnen berättade av bland andra Catherine Deneuve, Anouk Aimée och Michel Piccoli.
2 ”Efterskörd”, (2000). Vardas personliga essä över olika behov av att samla; allt från marknadernas grönsaksrester för att få mat på bordet till dyrbara antikviteter.
3 ”Agnès stränder”, (2008). Vardas färgrika, fantasi- och lekfulla självbiografiska film med både gammalt och nytt material som berättar om hennes centrala roll i franskt film- och konstliv.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 23 mars
Gå till toppen