Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Patrik Svensson: Farväl till en trubbnoshörning

Den siste hanen av den nordliga trubbnoshörningen är död, och allt fler forskare talar om att den sjätte massdöden är här. Kan tekniken rädda livet på jorden så som vi känner det?

Sudan med en av sina skötare, Zachariah Mutai, sommaren 2017.Bild: Joe Mwihia
Sudan är död. Han somnade in i söndags, omgiven av sina nära i sitt hem i Kenya. Han kommer att fattas oss.
Sudan var en nordlig trubbnoshörning. Han föddes 1973 i det nuvarande Sydsudan. Bara några månader gammal infångades han av människor och skeppades till en djurpark i Tjeckien. Där levde han sitt liv i relativ händelselöshet. Han fick två barn, Nabire som föddes i november 1983 och dog i djurparken 2015, samt Najin, född 1989. Mor till dem båda var Nasima, Sudans partner i fångenskapen.
Strax före jul 2009 flyttades Sudan tillsammans med dottern Najin och hennes dotter Fatu till the Ol Pejeta Conservancy i Kenya. Där levde han sina sista år, dygnet runt omgiven av beväpnade vakter som skyddade honom mot tjuvjägare. Han beskrivs av dem som stod honom nära som lugn och snäll, ”en vänlig jätte”, och han blev med noshörningars mått mätt gammal, 45 år, för en människa motsvarar det ungefär det dubbla.
Sudan var nämligen den siste hanen av sin art, den nordliga trubbnoshörningen. Inte bara i Kenya eller i det vilda utan på jorden.
I vintras drabbades Sudan av en infektion i ena benet som han aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Hans beskyddare blev nu också hans vårdare, de matade och tvättade honom när han inte längre kunde stå på benen, de visste att tiden var räknad, och det var också de som såg till att han i söndags till slut i lugn och ro fick somna in.
Ja, han kommer att fattas oss. Det är inte bara en sentimentalitet. Utöver en åldrande trubbnoshörning var Sudan nämligen också en representant, en trött och grånad varelse som ensam förkroppsligade sin arts existens, och vars död speglade en mycket större död. Artens död. Allas död.
Sudan var nämligen den siste hanen av sin art, den nordliga trubbnoshörningen. Inte bara i Kenya eller i det vilda utan på jorden. Han var den siste av sitt slag, och kvar finns nu, i hela världen, bara Najin och Fatu, hans dotter och dotterdotter. Båda oförmögna att få barn. När de så småningom också dör kommer den nordliga trubbnoshörningen att vara utdöd, för evigt utplånad.
Sudan, till höger, tillsammans med Najin och Fatu i the Ol Pejeta Conservancy i Kenya den 2 mars i år.Bild: Sunday Alamba
I hela mitt liv har jag levt med vetskapen om att många av de största, mest kända, omtyckta och ikoniska av världens djur är hotade. Jag har levt med vetskapen att de under min livstid kan försvinna. Kanske kommer jag att tvingas uppleva när den sista vilda tigern dör. Eller jättepandan. Eller havssköldpaddan. Det har varit en teoretisk möjlighet, ett framtidsscenario. Men det har också varit just ett framtidsscenario. En skrämmande men trots allt abstrakt föraning.
65 miljoner år efter förra gången händer det alltså igen, mitt framför våra ögon, en oåterkallelig utplåning av tusentals arter, en metamorfos av det jordiska livet så som vi känner det.
Med Sudans död händer något med den föraningen. Den blir till en gripbar upplevelse, som när man glider ur drömmen och in i det vakna medvetandet. Det händer faktiskt nu. Det tänkbara blir plötsligt verklighet.
Jorden är förvisso en ombytlig plats. Växter och djur kommer och går, arter dör ut. Allt liv är föränderligt, det är evolutionens första regel. Allt liv är också förgängligt, det är livets egen första regel.
Fem gånger under jordens historia har dock förändringarna på planeten varit så stora och drastiska, och dessutom skett på så relativt sett kort tid, att man talar om en massdöd eller en massutrotning. Fem gånger har så många arter utplånats på så kort tid att livet på jorden kan sägas ha genomgått en slags metamorfos.
Den mest kända av dessa massdödar är naturligtvis den som inträffade för ungefär 65 miljoner år sedan, när en asteroid (förmodligen) slog ner på Yucatánhalvön och utplånade alla dinosaurier. Men det är faktiskt också den senaste. Vid det laget hade redan fyra stora massutrotningar drabbat jorden. Den första inträffade redan för omkring 450 miljoner år sedan, då livet ännu var bundet till havet, och var av allt att döma en följd av den så kallade hirnantiska istiden. Den allra värsta, den tredje, inträffade för ungefär 252 miljoner år sedan och tros ha utplånat runt 95 procent av alla jordens arter, förmodligen på grund av ett gigantiskt vulkanutbrott som fyllde atmosfären med sot och koldioxid.
Människan och hennes tamdjur har sedan länge fullständigt tagit över. Av alla stora djur i världen idag, det vill säga sådana som väger mer än fem kilo, är över 90 procent människor eller domesticerade djur.
Fem stora massdödar alltså, sedan livets uppkomst för fyra miljarder år sedan. Det är naturligtvis inte särskilt ofta. I det jordiska livets historia är en stor massdöd något särdeles ovanligt. Den sortens drastiska dramatik är det få geologiska epoker som behöver uppleva.
Just därför är det också desto mer oroväckande (och här är ordet ”oroväckande” naturligtvis en väldigt försiktig eufemism) att allt fler forskare talar om att vi just nu är på väg in i, eller redan befinner oss i, den sjätte stora massdöden.
Djurskötaren Zachariah Mutai ser till Fatu, en av de två honor av arten nordlig trubbnoshörning som finns kvar i världen.Bild: Sunday Alamba
I sin bok "The sixth extinction" från 2014 argumenterar vetenskapsjournalisten Elizabeth Kolbert för att det faktiskt är så. Enligt beräkningarna är en tredjedel av världens koralldjur, en tredjedel av alla hajarter, en fjärdedel av alla däggdjur, en femtedel av alla reptiler och en sjättedel av alla fåglar på väg att dö ut just nu. Groddjuren har det kanske allra värst. Två arter hann dö ut bara medan Kolbert arbetade med boken. Vissa forskare menar att antalet arter på jorden om hundra år kommer att ha halverats.
65 miljoner år efter förra gången händer det alltså igen, mitt framför våra ögon, en oåterkallelig utplåning av tusentals arter, en metamorfos av det jordiska livet så som vi känner det.
Alla vet vi såklart också varför. De fem tidigare massdödarna inträffade långt innan människan överhuvudtaget var påtänkt, men denna, den sjätte, är inte bara den första att inträffa under människans epok, den är också tveklöst människans verk. Människan är ensam skyldig, genom målmedveten förstörelse av habitat och miljö, den massiva utträngningen av alla arter utöver människan själv och hennes tamdjur.
Utvecklingen kan sägas ha börjat redan när människan började domesticera djur för omkring 5 000 till 10 000 år sedan. Det finns idag över 900 000 tamhundar i Sverige, men bara omkring 350 vargar. Det finns 40 000 lejon kvar i världen, men över 600 miljoner tamkatter. Människan och hennes tamdjur har sedan länge fullständigt tagit över. Av alla stora djur i världen idag, det vill säga sådana som väger mer än fem kilo, är över 90 procent människor eller domesticerade djur.
Utvecklingen tog dock verklig fart först efter industrialiseringen, med enorm folkökning och massiv miljöförstöring, och har accelererat sedan dess. I jämförelse med de fem tidigare har den pågående massdöden med den moderna och industrialiserade människan också fått en effektivitet och en hastighet som ingen vulkan eller asteroid någonsin kan mäta sig med. När man talar om att massdöden för 252 miljoner år sedan hade ett hastigt förlopp menar man att den skedde under ett par miljoner år. Nu talar vi om århundraden, kanske till och med årtionden. I veckan kom exempelvis rapporter om att antalet småfåglar på den franska landsbygden minskat med en tredjedel på bara femton år. Vissa arter har minskat med över två tredjedelar. Anledningen, förklarade biologen Benoit Fontaine, är det ökande användandet av insektsgifter, som utrotar alla småkryp, vilket i sin tur leder till fåglarnas utrotning. "Situationen är katastrofal", förklarade Fontaine. Hela ekosystemet är på väg att braka samman, och förändringarna sker från år till år.
***
Det är alltså perspektivet som tronar upp sig bakom bilden av den döende Sudan. En trött och gammal noshörning, en av de tre sista av hela sin art, som var tvungen att skyddas dygnet runt av beväpnade vakter för att inte tjuvjägare skulle kunna komma åt hans gråa gamla horn och förvandla dem till pulver i någon utsirad liten glasflaska som kunde säljas på en kinesisk marknad. Vilken dyster bild av människans drivkrafter och förmåga till ont är inte det?
Och med den makabra kulissen förebådar Sudans död också en tid då vi faktiskt på riktigt måste förbereda oss på en värld helt utan noshörningar, utan tigrar och utan jättepandor, utan vargar, fjällrävar, elefanter, sköldpaddor, gorillor, orangutanger, leoparder, grodor, småfåglar, bin, ålar och tusentals arter till. Människan allt mer allsmäktig och människan samtidigt allt ensammare kvar.
Samtidigt är det denna tilltagande allsmäktighet som vi allt mer måste sätta vårt hopp till. Enligt många forskare är tiden redan ute för att rädda många av de hotade arterna med konventionella metoder. För den nordliga trubbnoshörningen återstår ett allra sista halmstrå i form av modern teknik. Forskare hoppas kunna skapa stamceller och på så vis få fram ägg som i sin tur kan befruktas med nedfryst sperma från bland andra Sudan. Embryona får sedan växa i ett exemplar av den lite talrikare sydliga trubbnoshörningen.
Så hoppas man på en mirakulös återuppståndelse, som i sin tur skulle kunna utgöra startpunkten för en teknisk revolution för att rädda vad som räddas kan av jordens hotade arter.
Det är ett tunt halmstrå, men det är det enda halmstråt kvar. Den moderna människans förmågor, som så länge varit så destruktiva för alla utom oss själva, måste nu bli räddningen. Enbart så kan den sjätte massdöden undvikas.
Men även om en liten Sudan junior en dag faktiskt skulle få se dagens ljus återstår en fråga som tekniken inte kan besvara åt oss: Hur gör vi plats för honom?
Gå till toppen