Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Hjälp på plats räcker inte.

Ta emot flyktingar i Europa eller hjälpa på plats? När Syrienkriget gått in på sitt åttonde år kroknar närområdet under bördan.

I flyktinglägret Azraq bor drygt 36 000 människor.Bild: Raad Adayleh
Vid soluppgången kommer de första. Väntar. Klockan sju börjar nummerlappar till flyktingregistreringen delas ut. Vänta. En bit fram i flödet är det dags att få ett nytt SIM-kort till mobilen – så når FN:s flyktingorgan UNHCR de berörda med praktisk information. Sedan: vänta.
De med särskilda frågor kan köa i det lilla väntrummet med åtta luckor. Hjälp med något särskilt? Papper som kommit bort? Problem med pengar? Klagomål läggs i den röda lådan i hörnet märkt complaints.
Gäller det intervjun, den som avgör status och framtid, så är det stora väntrummet som gäller. Intervjutid bokas i förväg. Väl där: vänta. Sedan börjar mötet med ögonscanning. Irisigenkänning är bara en av många tekniska innovationer som gör flyktinghanteringen mer effektiv; de traditionella matpaketen börjar här bytas ut mot kontanter som lyfts i bankomat. Med ögonigenkänning istället för bankkort och kod.
Flyktingregistreringen i Khalda är en blandning av teknik, system, hopp, hopplöshet – och kaos. Här i centret i Amman passerar varje dag 5 000 människor med olika hjälpbehov. Mycket väntan blir det, men så bygger också alltihop på att trovärdighet och rätten att få hjälp lyckas gå hand i hand. IS-sympatisörer, radikaliserade och kriminella måste sållas ut, UNHCR går ju i god för människor som ska leva som flyktingar mitt i den jordanska vardagen eller slussas vidare som kvotflyktingar.
De flesta stannar i Jordanien. En av fem i flyktingläger, det stora flertalet ute i samhället. I ett försök att leva ett vanligt värdigt liv, mot alla odds.
Flyktingarna ska hjälpas på plats eller i närområdet. Så brukar det låta från dem som inte vill att Sverige ska ta emot människor på flykt. Håll dem borta, bara.
Ett sådant närområde är just nu Jordanien. Ett land stort som Sverige, men betydligt fattigare. Exakt hur många flyktingarna är kan ingen säga säkert, många lever ute i samhället och det kan finnas lite luft i myndigheternas siffror. Men en rimlig beräkning är att det har kommit drygt en miljon syrier de senaste åren. Innan dess drygt en halv miljon irakier – utöver de drygt två miljoner palestinier som redan lever i landet.
På mindre än en generation har befolkningen vuxit med 25 procent. Medan vattentillgången är lika knapp som tidigare och ekonomin inte växer i takt med befolkningen. Matpriserna har stigit snabbt de senaste månaderna. Försöken att stärka budgeten genom att dra in statliga subsidier för mjöl drabbar de redan drabbade. Vården pressas. Skolorna går på dubbla skift nu, i vissa fall treskift, med 50 elever i klassen. Det drabbar också de jordanska barnen.
Arbetslöshet och inflation, stigande brödpriser och minskade subsidier. Ett dyrare liv. Allt detta tär på den berömda jordanska gästfriheten. Flyktinghanteringen tar så mycket energi i landet att andra som behöver hjälp känner sig förbisedda. …
Hjälp "på plats" innebär inte mindre ansträngningar. Det finns inga ställen som bara står och väntar på människor i nöd, vilket populisternas argumentation brukar ge sken av. Det här är bara ett sätt att säga not in my backyard, inte här i min vardag.
Med en redan hårt pressad ekonomi – krigen i Syrien och Irak som är landets största handelspartner har drabbat den ekonomiska tillväxten – behöver Jordanien hjälp utifrån. USA lovar minst drygt en miljard dollar per år också framöver, ett pris amerikanerna är beredda att betala för att ha en stabil partner i Mellanöstern.
I ett gammalt skämt om Israel klagar premiärminister Golda Meir på Gud: ”Han ledde Moses genom öknen i fyrtio år till den enda platsen i regionen som saknar olja.”
Helt sant var det inte, Israel har en del fossila tillgångar. Medan Jordanien – som också fanns på Moses rutt den gången – i praktiken helt saknar olja.
Sol finns här, och historiska platser som klippstaden Petra. Men trots att det borde vara högsäsong just nu är det glest mellan besökarna. I valet mellan en solsemester här eller i Thailand väljer det stora flertalet Thailand, i en vag uppfattning om att det skulle vara farligt i Jordanien. Affärerna går dåligt för beduinerna som försörjer sig på turism. Kamelerna med stiliga kelimtäcken ligger sysslolösa, kvinnorna vid souvenirstånden tigger om en ynka dinar, lite stöd, av de fåtaliga som guidas här i nabatéernas och romarnas mer än tvåtusenåriga fotspår.
Resten av Jordaniens intäktskällor är huvudsakligen internationellt stöd och remitteringar från välutbildade jordanier som jobbar utomlands. Svajigt, alltså.
Ändå kommer landet att fortsätta hjälpa flyktingar. Påfrestningarna på samhället kommer att öka, på ett sätt som får systemkollapsen i Sverige 2015 att se oförarglig ut. Det kommer att gå. Men det går inte att låtsas som att den där hjälpen i närområdet är enkel och billig.
Kriget i Syrien har gått in på sitt åttonde år. En dag tar det slut – men inte flyktingströmmarna. Vattenbrist, klimatförändringar, fattigdom och drömmar om ett bättre liv – och nya krig – kommer att driva människor till uppbrott. Då räcker det inte att den rika världen skickar pengar.
I folkvandringarnas tid måste den erbjuda ett batteri av åtgärder, från effektivt bistånd som leder till hållbar ekonomisk tillväxt och framtidshopp bland unga till seriös klimatpolitik och konfliktlösning.
Hjälp på plats kommer alltid att behövas – men aldrig att räcka.
Gå till toppen