Världen

Henrik Brandão Jönsson: Jag är trött på att vara "den andre"

När får man som utlänning rätt att kritisera sitt nya land?
I förra veckan träffade jag en brasilianska på ett dykcenter på ön Ataúro i Östtimor. Hon ingick i en delegation vid ett telekommöte i Asien och hade unnat sig en dags snorklande vid världens bäst bevarade korallrev. Jag blev glad att jag, efter två veckors resande i Sydostasien, träffat en brasse som jag kunde diskutera den senaste tidens turbulens med. En människorättsaktivist hade mördats i Rio och många misstänkte att polisens mordkommando avrättat henne för att hon avslöjat poliskårens dödande i favelorna.
Jag drog också några snabba skämt om den politiska stämningen i Brasilien och märkte att hon tog illa vid sig. Till slut sa hon:
– Jag förstår inte varför du bosatt dig i Brasilien om det nu är så dåligt. Det finns massor av andra länder i världen att flytta till.
Uppenbarligen hade jag trampat på en öm tå med min kritik. Det kändes olustigt och jag undrade om hon tyckte att jag varit orättvis i min kritik. Nä då. Hon höll med i sak, men erkände att hon inte tyckte om att höra kritiken från en "utlänning".
– Det gör extra ont då, sa hon.
Jag förklarade att jag efter sjutton år i Rio inte längre såg mig som en "utlänning" utan som en integrerad del av samhället. Jag är gift med en brasilianska, har en brasiliansk dotter och säger glatt "vi vann" när det brasilianska landslaget vinner. Jag har rätt att kritisera det land jag bor och betalar skatt i. Men den snorklande brasilianskan såg det inte så. Hon tyckte att jag måste vara född i Brasilien för att få kritisera det. Den inställningen bygger på ett inskränkt mindervärdeskomplex som jag inte tycker är Brasilien värdigt. Landet bör tänka stort och göra sig av med politikerna som håller kvar landet i det förflutna.
– I Sverige är det tvärtom. Där får alla vara med, tycka till och utveckla samhället, sa jag.
Vi hoppade i vattnet och snorklade runt korallrevet. När jag kom tillbaka till båten hade jag kommit på andra tankar. Det kanske inte alls är så att svenskar är mer liberala när det gäller att ge "utlänningar" rätten att kritisera svensk politik. Kanske är det likadant i Sverige – att de som ser annorlunda ut och pratar med brytning får vara tysta? Jag vet inte. Jag ställer en öppen fråga här. Hur länge måste en "utlänning" bo i Sverige innan hen får rätten att kritisera landets politik och kultur? Tio år, tjugo år, trettio år eller aldrig? Måste man även i Sverige vara född i landet för att få kritisera det?
Jag minns ett samtal jag hade för några år sedan med en svensk sociolog som bor på Gamla Väster i Malmö. Han kom till Sverige från Chile som tonåring på sjuttiotalet. Trots att han bott dubbelt så länge i Sverige som i Chile refererar folk fortfarande till honom som "chilenaren". Han är förbaskat trött på det och vill inte längre ses som "den andre". Jag tror det var samma känsla i mig som till slut gjorde att jag slutade prata med brasilianskan. Jag vill inte vara den andre. Jag vill ingå i gemenskapen.
Gå till toppen