Det finns något laboratoriemässigt över hur Agnes Lidbeck betraktar sina romangestalter. Dissekerande, eller åtminstone sakligt skärskådande, som om det gick att blicka in i själslivet genom ett akvarieglas. Om man tillsätter det här, vad blir det för reaktion då? Så lätt det kunde bli schematiskt, till och med programmatiskt. Att hon ändå lyckas åstadkomma en berättelse som känns så detaljskarpt och obehagligt nära livet som debutromanen ”Finna sig” är en förklaring till det stora genomslag den fick.