Länge tror jag att dansaren som ensam böljar runt sig själv i scenens mörka mitt är kvinna. Rörelserna är utan början eller slut och genom höfternas cirklande framträder en utsirad form. Det är något med hur dansaren håller huvudet, som om det stod i direktkontakt med bäckenet. Efter en stund framträder en profil i ljuset som leds som genom en tunnel ner från taket. Och profilen visar sig ha skägg. Alltså är det ingen kvinna, utan en man, som inleder premiären av ”Nayrab” på Skånes Dansteater.

Koreograferna Nicolas Cantillon och Laurence Yadi har gjort som israelen Ohad Naharin och skapat en dansstil med eget namn. ”FuittFuitt” som begrepp förbryllar; ordet låter som en sorts godis eller ett mellobidrag av Samir & Viktor. I programbladet beskrivs emellertid en metod som uppmanar dansarna att glömma sitt yttre betraktande öga för att istället söka inuti. Ur en dansfilosofi med inspiration från sufisk tradition utvecklas en rörelse utan skarvar; en slags metafysisk inifrån-och-ut-process där den sirligt vänliga formen följer som en konsekvens av strävan att släppa taget.

Med verket ”Nayrab” låter Skånes Dansteater FuittFuitt-grundarna möta tre malmömusiker med rötter i Mellanöstern. Tarek Alhadj, Behzad Souratgar och Mostafa Alkafafi medverkar med nya kompositioner som varvas med traditionell syrisk musik; allt i den arabiska musikstilen maqam. Kvartstonernas klättrande i rummet utgör både bas och spegel för de nio dansarna. Och föreställningen påminner egentligen inte om något annat inom den samtida dansen, även om det mjukt könlösa leder tankarna till vad Ohad Naharin har kallat dans ”bortom genus”. I Kathryn Appelquists löst sittande scenkläder, som ser ut att ha lånat sin blåa ton från Malmös kalla kanaler, rör sig varje dansare runt sig själv. Handlederna cirklar, höfterna likaså, fötterna ser ut att smyga över golvet. Gruppen finns där i markerade formationer, men löser också upp sig i ständigt nya enheter.