Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Malena Forsare: Nayrab – en inre rörelse utan skarvar

”Det vilar något meditativt över ”Nayrab”, så pass vilsamt att publiken ibland riskerar att domna bort.” skriver Malena Forsare.Bild: Malin Arnesson

Nayrab

Koreografi: Nicolas Cantillon, Laurence Yadi. Ljus: Maria Ros Palmklint. Kostym: Kathryn Appelquist. Dansare: Anna Borràs Picó, Patrick Bragdell Eriksson, Matthew Branham, Brittanie Brown med flera. Musiker: Tarek Alhadj, Behzad Souratgar, Mostafa Alkafafi. Skånes Dansteater, 24/3.

Länge tror jag att dansaren som ensam böljar runt sig själv i scenens mörka mitt är kvinna. Rörelserna är utan början eller slut och genom höfternas cirklande framträder en utsirad form. Det är något med hur dansaren håller huvudet, som om det stod i direktkontakt med bäckenet. Efter en stund framträder en profil i ljuset som leds som genom en tunnel ner från taket. Och profilen visar sig ha skägg. Alltså är det ingen kvinna, utan en man, som inleder premiären av ”Nayrab” på Skånes Dansteater.
Koreograferna Nicolas Cantillon och Laurence Yadi har gjort som israelen Ohad Naharin och skapat en dansstil med eget namn. ”FuittFuitt” som begrepp förbryllar; ordet låter som en sorts godis eller ett mellobidrag av Samir & Viktor. I programbladet beskrivs emellertid en metod som uppmanar dansarna att glömma sitt yttre betraktande öga för att istället söka inuti. Ur en dansfilosofi med inspiration från sufisk tradition utvecklas en rörelse utan skarvar; en slags metafysisk inifrån-och-ut-process där den sirligt vänliga formen följer som en konsekvens av strävan att släppa taget.
Med verket ”Nayrab” låter Skånes Dansteater FuittFuitt-grundarna möta tre malmömusiker med rötter i Mellanöstern. Tarek Alhadj, Behzad Souratgar och Mostafa Alkafafi medverkar med nya kompositioner som varvas med traditionell syrisk musik; allt i den arabiska musikstilen maqam. Kvartstonernas klättrande i rummet utgör både bas och spegel för de nio dansarna. Och föreställningen påminner egentligen inte om något annat inom den samtida dansen, även om det mjukt könlösa leder tankarna till vad Ohad Naharin har kallat dans ”bortom genus”. I Kathryn Appelquists löst sittande scenkläder, som ser ut att ha lånat sin blåa ton från Malmös kalla kanaler, rör sig varje dansare runt sig själv. Handlederna cirklar, höfterna likaså, fötterna ser ut att smyga över golvet. Gruppen finns där i markerade formationer, men löser också upp sig i ständigt nya enheter.
Det vilar något meditativt över ”Nayrab”, så pass vilsamt att publiken ibland riskerar att domna bort. Verket saknar konfrontationer och överraskningar; i gengäld är närvaron hos scenens aktörer stark. Effekten blir tvådelad: å ena sidan framstår den inre resan hos dansarna som mer intressant än den yttre representationen. Å andra sidan skapar denna inre koncentration ett sug efter hand. Att följa dansarnas ansikten, som skiftar från djupt fokus till att spricka upp i leenden, ger en aning om vad ”FuittFuitt” egentligen betyder.
Gå till toppen