Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Ölbloggen

Håkan Engström: Guinness krämar på med ipa

Resultatet blir en ipa med smakdämpande filt.

En ipa för människor som inte tycker om ipa?
Jajamen. Nu har vi gått hela varvet: ipa har blivit det nya mainstream, och då gäller det att se till att det verkligen finns en ipa för alla och envar.
Guinness har lanserat en ipa som i likhet med bryggeriets flaggskepp – deras stout – framställs med kväve. På puben serveras den, precis som stouten, med blandgas (kväve, kolsyra) och tappas upp i två omgångar. När ölet når Systembolaget i september blir det i en burk med en kvävekula som detonerar när burken öppnas.
Idén bakom alltihop? I viss mån att ge ipa-drickarna Guinnesskänsla, men framför allt att skapa en ipa för den som vill ha en mer beskedlig upplevelse.
"Mer balanserad" sägs det. Jaja. Om man med "balans" avser lite mindre av varje så stämmer det. Om man avser ett spektrum av nyanserat balanserande smaker så stämmer det inte alls.
Kvävetrycket ger pinten en filt eller kanske snarare ett duntäcke som dämpar smakupplevelsen. Man kan se det som en ofrånkomlig bieffekt av den mjukt krämiga konsistensen som kvävet ger. Man kan också se den mildare smaken som ett mål i sig, vilket verkar vara fallet med Guinness Nitro IPA.
Guinness var pionjärer när den här tekniken togs fram. Det skedde relativt sent, år 1959, och det tog några år innan den krämiga guinnessen verkligen slog igenom och blev norm. Jag tycker att kväve överlag funkar bra till stout, som är ett kraftigt rostat och smakrikt öl, men om jag vill ha den fullödiga smaken letar jag rätt på en stout utan kväve tillsatt. Plain Porter från Porterhouse, till exempel. Eller varför inte Guinness Extra Stout, som tappas på flaska?
Däremot funkar kväve väldigt illa, för mig, när det används till vanliga pale ale eller red ale. Boddingtons och John Smiths pale ale är bägge storsäljare, liksom förstås Kilkenny, men smaken är så dämpad att ölen blir anonyma. Anonyma, men ändå söta.
En ipa står emot bättre än en pale ale, även när den som i Guinness fall har förhållandevis låg alkoholstyrka (5,5%), men sötman går igen också här. Liksom upplevelsen av att bli snuvad på konfekten.
Är detta då framtiden? Antagligen inte. Jag kan förstå tjusningen, men inbillar mig ändå att vurmen för kväve-ale är är övergående. Men just nu kan man faktiskt, om man anstränger sig en smula, se en parallell till den just nu hippa New England-ipan: fruktig och mjuk, utan påträngande beska. I New England-ipan kommer krämigheten av havremalten och av att ölet inte filtreras utan är väldigt grumligt. En kväve-ipa är annorlunda, men beröringspunkter finns.
Men å andra sidan är väl New England-ipans dagar också snart räknade? Det var kul ett tag, men redan 2018 känns dessa öl mer som ett kul mellanspel än verkliga klassiker.
Gå till toppen