Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Napoleoni försöker krossa myten om det hjärntvättade Nordkorea

Loretta Napoleoni vill förstå Nordkorea inifrån, menlyckas inte komma riktigt nära. Trots det saknar hennes nya bok om landet inte värde, skriver Magnus Bärtås.

Loretta Napoleoni är en italiensk journalist och författare som tidigare gett ut bland annat "Islamiska staten". Hon har också arbetat som rådgivare åt flera regeringar.Bild: Christer Sturmark

Loretta Napoleoni

BOKEN. Nordkorea – landet vi älskar att hata. Övers Henrik Gundenäs. Fri tanke.

Min hustru får ofta frågan, då folk förstår att hon är från Korea: är du från Nord- eller Sydkorea? Hon förtydligar att hon är från Daegu i Sydkorea, hon blir inte arg men undrar ändå lite över hur svenskarna tänker. Tror de att hon är nordkoreansk diplomat på besök i verkligheten? Eller att hon flytt från Nordkorea? Hur skulle det ha gått till i så fall? Med gasballong? Hemmabyggt flygplan?
Nordkorea är ett begrepp, närmast en synonym för brist på åsiktsfrihet, ändå tycks människor inte förstå graden av unicitet. Inte ens fantasierna och myterna räcker till.
Loretta Napoleoni vill i boken ”Nordkorea – landet vi älskar att hata” inte tala om unicitet då det för henne betyder demonisering. Istället vill hon avliva myter och ”förstå landet inifrån, genom nordkoreanernas perspektiv”.
Hur gör man då när man vill förstå ett land inifrån? Man reser förstås dit och talar med människor. Men visst ja… det är ju omöjligt i Nordkorea, som enda land i världen. Napoleoni nämner inte ens denna grundläggande premiss. Inget i boken tyder på att hon varit där. Och hon vet nog att om hon skulle ta sig in i landet (vilket hon antagligen är förhindrad att göra i sin egenskap av känd journalist och politisk rådgivare) skulle hon aldrig få till ett enda oövervakat samtal med någon som inte är officiellt sanktionerad av regimens representanter.
Kan man då ta en bok med sådana förutsättningar och samtidigt sådana anspråk på allvar? Ja, faktiskt – såsom ett fåfängt försök. Och inte mer fåfängt än andra försök. Napoleoni nämner att endast mellan 500 och 1000 utlänningar är stationerade i Nordkorea (med en befolkningsmängd motsvarande Skandinavien). Liksom turisterna är detta fåtal hindrade från att resa fritt och göra efterforskningar. Författaren sitter alltså i samma sits som alla andra analytiker: ingen får reellt tillträde.
Napoleonis bok är alltså en självmotsägelse men saknar inte värde. Den ger en historisk bakgrund till landets isolering och visar hur avskärmningen fått sitt understöd i juche-ideologin. Minnet av Koreakrigets förödande bombningar ledda av amerikanerna har hållits levande och bristen på tillit till omvärlden är konstant. Juche-ideologins proklamerande av självtillit och självförsvar har djupt förankrat kärnvapenprogrammet i medborgarnas föreställningsvärld. I grunden finns en raslära och ett strikt kastsystem där blodsbanden avgör människors plats i samhället. Kvinnor delas dessutom in efter utseende.
Nordkorea har på sätt och vis återuppfört Chosundynastins (1392–1910) slavsamhälle, menar Napoleoni. Enligt juche-ideologin är ledaren hjärnan, partiet är nervsystemet som mottar ledarens signaler och skickar dem vidare till folket som bildar de kroppsdelar som utför arbetet. Denna vision om den sociopolitiska kroppen påminner om Thomas Hobbes skräckbild av Leviathan – monstret som bär härskarens ansikte och vars kropp utgörs av ett enormt antal individer. Men i Nordkorea är detta en positiv vision som övertygande gestaltas i de årliga masspelen i Pyongyang.
Intressanta är redogörelserna för ekonomins utveckling under senare år. I kontrast till ideologin finns en ekonomisk pragmatism. En självorganiserad marknadsekonomi har blivit nödvändig för den som vill leva ovanför fattigdomen. En avhoppare berättar att han klarade sig gott på att sälja ice (metaamfetamin) och att en stor del av invånarna i hans by använde det, gamla som unga. Den inofficiella ekonomin kompletterar den så kallade hovekonomin (som förser ledarklanen med lyx) och underhålls med mutor på olika nivåer. Och även den officiella ekonomin går nu förhållandevis bra, enligt Napoleoni, vilket inte lett till några som helst demokratiska framsteg.
Det kan tyckas som om nordkoreanerna är hjärntvättade, skriver hon, och tar sats för att avliva denna ”populära myt”. Ändå är hon tydlig med att nordkoreanska föräldrar enbart träffar sina barn på söndagar, att uppfostran och socialisering ligger i händerna på regimens representanter. Hon beskriver hur nordkoreanerna vårdar vardagliga objekt som ledaren har råkat vidröra och ger dem status som historiska artefakter och ikoner. En avhoppare säger: ”Det är som en religion. Redan från födseln får man lära sig om familjen Kim, att de är gudar, att man måste visa absolut lydnad mot dem.” Nordkorea bör betraktas just som en jättelik religiös sekt, menar Napoleoni – bilden av frälsaren och skapelsemyten påminner om scientologin.
Men inget av det Napoleoni skriver tycks bita på henne själv och hennes slutsatser: allt är förhållandevis normalt.
Ett sätt att förstå ett land är att titta på kulturen – den ger en vink om föreställningsförmåga och kritiskt tänkande, den säger något om tankens och känslans möjligheter i ett samhälle. I Nordkoreas fall inser man då att ingen dissidentkultur någonsin nått utanför landets gränser. Inte en enstaka bild, inte en diktrad som uttrycker så mycket som tvekan inför systemet. Kanske måste man då ta in något som inte kan relativiseras: att Nordkorea inte är ”ett av världens mest slutna länder” som det brukar stå i reportagen, utan att staten inte har någon like när det gäller kontroll, avskärmning och vilja att forma medborgarnas medvetande.
Gå till toppen