Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: Ryska frosten.

Storbritanniens premiärminister Theresa May.Bild: Virginia Mayo
Spänningen stiger och temperaturen sjunker – EU:s relation med Ryssland blir allt frostigare. Och frågorna hopar sig.
Hur kommer Ryssland att svara på vågen av utvisningar av ryska diplomater? Och hur kommer sedan EU, USA och deras allierade att svara på Rysslands svar?
För ett svar kommer, försäkrar den ryske utrikesministern Sergej Lavrov:
"Ingen kan stå ut med ett så banditaktigt beteende och vi kommer inte att göra det."
tisdagen hade dryga tjugotalet länder, varav 17 EU-medlemsstater, beslutat att utvisa sammanlagt över 100 ryska diplomater. Nato bidrog med att dra in ackrediteringarna från sju ryska diplomater vid Nato.
Land efter land har låtit sig övertygas av den brittiska bevisföringen som pekar ut Ryssland som ansvarigt för nervgiftattacken i Salisbury mot den ryske ex-spionen Sergej Skripal och hans dotter.
Enligt den brittiska premiärministern Theresa May är Ryssland det enda landet med "förmåga, vilja och motiv" att döda Skripal.
Om Ryssland försöker mörda människor på brittisk mark och samtidigt, utan betänkligheter, utsätter ett stort antal andra människor för livsfara, kan regeringen i London inte sitta på händerna. Och om britterna i detta läge inte får stöd av sina vänner och allierade skulle det sända en farlig signal till Moskva om splittring och obeslutsamhet inom såväl EU som Nato. En splittring Ryssland ihärdigt strävar efter.
Så här långt leder alla spår till Kreml. Där möts anklagelserna som väntat med allt från vrede till uppvisningar i sårad oskuld och anklagelser om russofobi. Inte minst svarar den ryska regimen med villospår.
Ett exempel var när en talesperson för ryska utrikesdepartementet pekade ut Storbritannien, Slovakien, Tjeckien och Sverige som ”mest troliga ursprungskällor” till nervgiftet novitjok som ska ha använts vid attentatet mot Skripal.
Som så ofta påpekas: Ryssland är inte främst ute efter att övertyga andra om att det Kreml säger är sant. Ryssland vill få människor att tvivla på allt, särskilt på vad deras respektive regeringar och myndigheter säger.
Den taktiken har visat sig framgångsrik. Till stor del för att det idag, tack vare internet, finns närmast oändliga möjligheter att sprida propaganda, så misstro och tvivel, väva konspirationsteorier.
Den svenska regeringen hänvisar till att EU "uttalat att Ryssland är den enda troliga förövaren". Det är en formulering som lämnar öppet för att det kan finnas andra förklaringar.
Och det kan trots allt vara klokt att påminna om att allt inte alltid är vad det synes vara. Minns hur invasionen av Irak 2003 motiverades med att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Ett påstående som visade sig vara felaktigt och baserat på en övertolkning av bristfällig information – för att uttrycka det milt.
Absolut visshet går inte alltid att uppnå. Och även om det finns eller går att få fram ovedersägliga bevis för att mordförsöket i Salisbury genomfördes av ryska agenter på uppdrag av Kreml, är det inte säkert att sådan bevisning kan offentliggöras.
Det är ändå påtagligt hur många av den ryska regimens motståndare såväl inrikes som utrikes som tenderar att gå en förtida död till mötes. Somliga, som journalisten Anna Politkovskaja och oppositionspolitikern Boris Nemtsov, skjuts till döds. Andra avlider under mer eller mindre märkliga omständigheter.
När den tidigare ryske spionen Aleksandr Litvinenko likviderades i London 2006 med hjälp av polloniumspetsat te, drog den brittiska undersökningskommissionen slutsatsen att den ryska säkerhetstjänsten FSB, KGB:s efterföljare, förmodligen låg bakom mordet och att det – återigen förmodligen – godkänts av Vladimir Putin själv.
I Storbritannien har polisen nu påbörjat en förnyad granskning av ett tiotal tidigare dödsfall med ryska kopplingar.
På det hela taget finns ingen anledning att tvivla på Rysslands fientliga avsikter. Upprustningen, revanschismen, aggressionen, det ryska hybridkriget i Ukraina, invasionen och den folkrättsvidriga annekteringen av Krim, försöken att manipulera val och destabilisera demokratin i andra länder talar sitt tydliga språk.
Det är viktigt att inte överreagera. Men eftergiftspoltik lär inte göra makthavarna i Moskva mer försonligt stämda.
Gå till toppen