Något gör väldigt ont i västerlandets relation till ett visst kulturellt och religiöst kodat klädesplagg. Till den grad att principen om armlängds avstånd i kulturpolitiken fullständigt havererar, så som nu skett i Göteborg.

Vad principen handlar om är att politiker ska hålla sig borta från detaljstyrning av kulturens innehåll. Den brukar ses som en garant för ett fritt kulturliv och en kritisk kulturdebatt. Kontroversen i Göteborg kretsar kring visningen av Hanna Högstedts dokumentärfilm ”Burka songs 2.0” och efterföljande samtal, planerat att hållas på kulturhuset i Angered 14 mars. Deltagare i samtalet skulle ha varit Högstedt själv, samt Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, bägge engagerade i Muslimska mänskliga rättighetskommittén. Göteborgs stad var medarrangör.

Men så gick Göteborgs-Postens ledarsida ut och kritiserade staden för att bjuda in personer som, enligt GP, ”relativiserar hedersförtryck och likställer bekämpning av terrorism med rasism utan att dessa får något mothugg”. Andra kritiker hängde på, och med kort varsel ställde Göteborgs stad in hela evenemanget. Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) försvarade beslutet om den inställda visningen med att man inte får ”dalta med extremister” och att Göteborgs stad har ”nolltolerans mot extremism”. I dagarna offentliggjorde så Göteborgs Litteraturhus en planerad visning av ”Burka songs 2.0” utifrån liknande upplägg som var tänkt för Angered. Nästan omedelbart förklarade Hermansson att det kan vara aktuellt att se över om Litteraturhuset – en ideell förening som samlar dryga femtiotalet förlag, tidskrifter och kulturföreningar – verkligen ska fortsätta få verksamhetsstöd.

Att en kommunpolitiker på detta sätt går ut och ekonomiskt hotar en kulturarrangör utifrån missnöje med ett arrangemang är i sig uppseendeväckande. Men vad har då de två samtalsdeltagarna Abdullahi och Doubakil gjort för att motivera dessa drastiska utspel?

Här blir det än mer anmärkningsvärt. När Hermansson 21 mars intervjuades av P4 Göteborg vidhöll hon att de är extremister, men kunde inte ge ett enda konkret exempel. Svaren, sade hon ”finns antagligen bara en googling bort”. När Kulturnyheterna så i onsdags frågade Hermansson om den värdegrund hon hänvisat till i kritiken av Litteraturhuset, var hon lika oförmögen att redogöra för ens om och var den fanns formulerad.

För Göteborgs allra högst uppsatta politiker räcker alltså ett antagande om ett resultat av en eventuell googlesökning, eller en vag idé om en värdegrund, för att diktera vilka kulturella evenemang som ska vara acceptabla och inte.

Det är svårt att frigöra sig från misstanken att problemet är hur Abdullahi och Doubakil både i ord och i klädsel manifesterar sin identitet som muslimska kvinnor. Deras sätt att ta plats i det offentliga kolliderar med gängse stereotyper av den beslöjade kvinnans förmodade underdånighet.