Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Som en dans: Pensionärer det svänger om

Brittiska "Som en dans" är en underhållande film om pensionärslivet, i samma anda som ”Hotell Marigold”.Bild: SF Studios

Som en dans

BIO. ROMANTISKT DRAMA. Storbritannien (Finding your feet), 2017. Regi: Richard Loncraine. Med: Imelda Staunton, Timothy Spall, Celia Imrie, David Hayman. Barntillåten. Längd: 1.51.

Det här underhållande brittiska dramat skulle lika gärna kunna genrebetecknas som en romantisk komedi för äldre. Filmen passar väl in i den populära trenden med berättelser om att livet verkligen inte tar slut när man har nått pensionsåldern och långt därutöver. ”Hotell Marigold” från 2011 och dess uppföljare hör till de mest omtyckta verken.
I det sällskapet klarar sig ”Som en dans” alldeles utmärkt. Richard Loncraine är en kompetent regissör, mest känd för Shakespeare-filmatiseringen ”Richard III” (1995) med en lysande Ian McKellen i titelrollen. Inte oväntat håller skådespeleriet hög nivå även i den nya filmen.
Imelda Stautons Sandra upptäcker på sin flotta födelsedagsfest att maken i åratal har bedragit henne med en väninna. Ursinnig och berusad lämnar hon hemmet och åker taxi till systern Bif (Celia Imrie) som bor i ett kommunalt hyreshus i London. Systrarna har inte träffats på flera år och lever helt olika liv. Där hos den lätt bohemiska, samhällsengagerade aktivisten börjar Sandra en tillnyktring i dubbel bemärkelse, särskilt efter det att hon övertalats att följa med till Bifs danskurs och den slumrande danstalangen från ungdomen vaknar på nytt. Här börjar Sandra också se med nya ögon på Charlie (Timothy Spall), systerns lite ruffiga kompis som bor i en husbåt på Themsen, röker på och har en alzheimersjuk hustru på vårdhem.
Flera teman mixas i historien om hur de två systrarna hittar tillbaka till varandra och sin arbetarklassbakgrund. Här finns en ironisk udd riktad mot den övre medelklassens snobberi och konventionstänkande. Filmen har också en hjärtskärande berättelse om hur cancern kan slå till oväntat. Slutresultatet spretar och innehåller framför allt en vändning för mycket innan hindren för Sandras och Charlies lycka har passerats. Som så ofta ligger felet på manussidan. Lite mer bearbetning och finputsning hade behövts. Richard Loncraine är mestadels en följsam visuell berättare och tar inga risker. Det ser snyggt ut, om än en aning konventionellt.
Imelda Staunton gör som alltid en strålande insats, antingen hon spelar skitförbannad, förkrossad eller strålar av lycka. Det är roligt att se henne mot Timothy Spall, som knappast förknippas med roller i det romantiska facket. De blir ett udda par och där bryter filmen förtjänstfullt mot genrekonventionen.
Gå till toppen