Heidi Avellan

Heidi Avellan: Redan detta år i Jerusalem.

I maj öppnar den amerikanska ambassaden i Jerusalem. Sedan väntas the ultimate deal. Trump upphör inte att uppröra.

Heliga gravens kyrka i Jerusalem i torsdags.Bild: Mahmoud Illean
JERUSALEM.
Väktarna kring Damaskusporten är militärer med automatvapen. Kvällspromenaden in i Jerusalems gamla stad är alltså välbevakad. Och trygg.
I gränderna blandas unga män i kippa, studenter på de judiska yeshivaskolorna, och kvarterens muslimska invånare med en och annan turist. Innan den smala gatan öppnar sig mot Tempelplatsen ska en säkerhetsspärr passeras och väskan kontrolleras.
Knives, ma’m?”
Nej, inga knivar, inga onda avsikter. Bara lusten att förstå.
Framme vid Klagomuren står de ortodoxa judarna, männen till vänster, kvinnorna till höger, och ber. Svarta långa kappor, vidbrättade hattar och kindlockar. Täckta huvuden. Liv och rörelse och rofyllt, på en gång.
”Se, vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider, att skåda hur Jesus Krist, Guds son, i syndares ställe lider … ” Bland många smärtfyllda påskpsalmer var det här favoriten när jag sjöng i kyrkans barnkör. Den karga texten till den vackra folkmelodin gav välbehagsrysningar, ”till lammet som offras för världens skuld”.
Jerusalem var ju staden som den bibliska historien kretsade kring, med Heliga gravens kyrka på den plats som utpekas som Jesu grav och Via Dolorosa, Smärtornas väg, där Jesus bar sitt kors. Aldrig var det någon i söndagsskolan som ens andades något om att ”staden den evigt klara” var drömmarnas stad också för muslimerna.
En illustration av hur många vill se staden som sin, bara sin.
”Nästa år i Jerusalem”, som avslutar den judiska påsken och försoningsdagen jom kippur, fångar önskan hos de fördrivna om att få fira högtid i det återuppbyggda templet. Klagomuren är den sista resten av murarna kring templet och hit vallfärdar judar för att sörja över sitt öde.
För muslimerna är Jerusalem den tredje heligaste platsen, med al-Aqsamoskén och Klippdomen, som anses rymma den klippa där Muhammed påbörjade sin himlafärd.
Tre världsreligioners stora längtan på en liten yta. Inom gångavstånd. Det blir trångt.
Enligt FN:s delningsplan för Palestina 1947 skulle Jerusalem stå under internationell kontroll, corpus separatum. Den arabiska sidan motsatte sig planen och sedan 1967 års krig behärskar Israel hela Jerusalem – medan det hashemitiska kungahuset i Jordanien, som anser sig härstamma direkt från profeten Muhammed, ska förvalta islams heliga platser. Palestinierna har ingen politisk representation i staden.
Israel ser Jerusalem som sin ”eviga och odelbara huvudstad”, ett anspråk som inte erkänts internationellt. Men i december kastade Donald Trump in en dynamitgubbe i brasan: USA erkänner Jerusalem som huvudstad och flyttar sin ambassad från Tel Aviv – och legitimerar därmed Israels annektering av östra Jerusalem och nonchalerar Osloavtalet.
Officiellt sker flytten den 14 maj, när staten Israel fyller 70 år.
För palestinierna är det tidpunkten för en nationell katastrof, nakba, och ambassadflytten provocerar självfallet, samtidigt som Trump valt att frysa det amerikanska bidraget till UNRWA, det FN-organ som sörjer för miljoner palestinska flyktingar.
Kommer det att bli protester? Våldsamheter? Det går inte att utesluta.
I Jerusalem finns en handfull generalkonsulat som tillkom för att skydda de kristnas intressen under den osmanska tiden. Sveriges etablerades 1903, kopplat till sekten från Nås i Dalarna som tog sig till Jerusalem och startade The American Colony för att finnas på plats vid Jesu återkomst. Ett drama odödliggjort av Selma Lagerlöf.
Men ambassaderna har hållits i Tel Aviv.
Det är alltså med en stark provokation som USA nu bereder väg för the ultimate deal, en aviserad fredsplan som i känd Trumpstil ska vara bättre än alla andra planer och lösa problemen. Förmodligen mer enligt den linje Israels högerregering vill än vad palestinierna önskar.
Så blir tvåstatslösningen allt mer som en hägring i öknen, den försvinner när man närmar sig den.
Det sker också genom något så alldagligt som stadsplanering i Jerusalem. Den israeliska vänstersinnade frivilligorganisationen Ir amin, med fokus på alla invånares heliga platser och kulturella arv, följer bekymrat utvecklingen med bosättningarna kring staden. Nya bostadsområden gör det hopplöst att binda ihop de palestinska områdena, menar aktivisterna och visar på kartan: kommungränsen ligger faktiskt strax intill den palestinska huvudorten Ramallah, långt utanför det som brukar uppfattas som Jerusalem.Vardagen på Västbanken blir snårigare för varje ny bosättning och kontroll.
Så förblir den eviga staden ett evigt stridsäpple.
För tio år sedan var 70 procent av alla invånare i Israel – judar och palestinier – för en tvåstatslösning. Idag är andelen under 50 procent, enligt den palestinske statsvetaren Khalil Shikaki. Israeliska judar skulle vara mer intresserade av en fredlig lösning om de fick garantier för att den palestinska staten skulle bli demokratisk. För palestinierna tycks flyktingfrågan väga tyngst. Men på båda sidor förblir Jerusalems status central.
Den gamla planen med corpus separatum framstår som mest realistisk hittills – och inte ens den kunde förverkligas. Följaktligen blir det spännande att se hur Trump tacklar frågan i sin ultimate deal. Med ambassaden i Jerusalem.
Gå till toppen