Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Brutalt ärligt om sorg och skuldkänslor

Carolina Setterwall skildrar makens plötsliga död närgånget och brutalt ärligt. Det gör ont att läsa, skriver Oline Stig.

Carolina Setterwall

BOKEN. Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag.
En vanlig måndag morgon när Carolina ska väcka sin man efter att ha tillbringat natten med deras åttamånaders son i ett intilliggande rum, upptäcker hon att han ligger i en märklig ställning. Han svarar inte på tilltal och det tar några sekunder innan hon upptäcker att han är död.
Förhandspubliciteten kring Carolina Setterwalls självbiografiska roman har varit stor, vilket är begripligt. Hennes berättelse är en iskall påminnelse om att livet som vi känner det kan vända på en femöring, att allt det som vi har kärt när som helst kan ryckas ifrån oss. I intervjuer har Setterwall berättat att hon inte kände igen sig i den litteratur om sorg som stod till buds efter mannens plötsliga dödsfall och att hon ville skildra förloppet så ärligt hon kunde, utan försköningar och lögner.
Nåväl, ett tragiskt levnadsöde är ingen garant för god litteratur – vilket floden av självupplevda historier som översvämmar bokbranschen vittnar om. Därför vill jag börja med att konstatera att Setterwalls roman höjer sig över genren vad gäller både stilistik och komposition och framstår som en litterär debut i egen rätt. På en rak och avskalad prosa, i korta växelvisa avsnitt, skriver hon fram parets historia, från det att de första gången träffades till tiden efter mannen Aksels oväntade dödsfall – och Carolinas försök att hitta ett sätt att leva utan honom.
I skickligt utmejslade scener frammanas parets gemensamma liv – som var långt ifrån okomplicerat - och det kaos av sorg, skuld och bitterhet som Carolina kastas in i efteråt, samtidigt som hon försöker att få vardagen med den lille sonen att fungera. Det gör ont att läsa. Och det som gör att boken skiljer sig från många andra sorgeskildringar är att den inte väjer för komplexiteten. Det är svårt att leva utan någon, men det är också svårt att leva tillsammans. Hur sörjer man någon när den sista tiden man fick ihop var fylld av tjafs, gräl och en känsla av hopplös otakt? Hur undviker man att gå under av skuldkänslor och ånger?
Carolina är lyckligt lottad med ett nätverk av släkt och vänner som ställer upp för henne den första tiden. Men trots det landar ibland omsorgerna oavsiktligt fel, som när lägenheten fylls till bristningsgränsen av blommor och kondoleanskort efter dödsfallet eller som när okända människor prompt vill kramas i försök att trösta. Och sedan tomheten och den förödande ensamheten när omgivningen bestämt sig för att sorgefasen bör vara över. Den pinsamma känslan av att tränga sig på när alla har sitt.
Det är en närgången och brutalt ärlig bok som Setterwall skrivit och emellanåt tar den musten ur mig. Efter ett par hundra sidor, när vi har fått följa henne i två år efter händelsen, tänker jag att det kan vara nog. Då inleds en ny berättelse, den om när Carolina blir handlöst förälskad i en man, som liksom hon själv förlorat sin livskamrat och lämnats ensam med ett litet barn. Hör detta verkligen hit? undrar jag först. Men jo, visst. För inte heller denna relation blir enkel, också här hemsöks hon av skuldens förbannelse och insikten att sorgen har sin egen takt och att den på många sätt har gjort henne till en annan.
Gå till toppen