Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Andreas Ekström: Döden, döden, vintern, vintern, grisen, grisen

Jag är nedröstad och kan inte lösa detta. Den som ropar in bilden måste besinna sitt ansvar.

Andreas Ekström reporter HD SydsvenskanBild: Ingemar D Kristiansen
Astrid Lindgren brukade ringa sin syster varje dag. Vid hög ålder måste man tänka på döden, helst benämna den också. Då håller man dödsångesten borta. Evigheten verkar något kortare för den som har tänkt ordentligt på den.
Allt detta hade Astrid Lindgren och hennes syster hört från kloka personer.
Men Astrid Lindgren och hennes syster tyckte att det var trams. Alternativt möjligen att det var lite roligt, värt att driva med. Därför brukade de hälsa på varann med frasen ”döden, döden”. Allra först i varje dagligt samtal. Så kunde man sedan med gott samvete konstatera att det var färdigpratat om den saken.
Döden-hälsningen blev en liten ritual, en liten sak att hålla i när livet krympte. Och det var – lär Astrid Lindgren ha sagt – faktiskt svårt att prata vidare, om inte det där ”döden, döden” först hade yttrats.
Lite samma är det med den här texten. Det finns inget tröstande att säga om nuläget, men om jag inte skriver ”vintern, vintern” här och nu så kan jag omöjligen komma vidare och säga något alls utöver att på färggranna vis be snön dra åt helsicke, alternativt be den sluta ha Jesuskomplex och hålla på och återuppstå hela tiden.
Vintern, vintern.
Det gäller att försöka hitta lite hopp och ljus. Tanken slog mig att därför förvärva lite konst. Jag ringde konkursförvaltaren som har hand om Widerbergs just nu, och auktionsfirman som under osentimentala former ska försöka sälja av allt som finns i lokalen. En frys – och allt som finns i den. Två lagerhyllor – och allt som står på dem. En hel trave med knivar och skärbrädor, klumpsumma. Kryddor och oljor och en massa läsk, allt ska bort.
Men det jag verkligen vill ha har ännu inte sålts. Jag talar förstås om fotografiet på gamle Widerberg himself, och hans styckmästare, som med allvarsamma miner med såg och kniv delar en gris. Denna köttets altartavla! En självklar turistmagnet. Jag vet inte hur många hysteriskt skrattande besökare jag har sett ställa upp sig framför den för att ta en bild.
Enligt välunderrättade källor ska bilden säljas vid en andra auktion, när lokalen är lite glesare och det finns utrymme att smidigt plocka bort det som står i fönstren.
Skulle jag mot förmodan vinna budgivningen ligger jag ändå dåligt till, nedröstad som jag är av mina familjemedlemmar i frågan om det lämpliga att hänga upp den i hallen. Därför vill jag rikta en bön till den som ropar hem bilden:
Du tar hand om en lundensisk klassiker. På temat ”döden, döden” dessutom. Behandla den väl.
Appendix. Varje gång jag ser eller hör något om kvarteret Galtens framtid får jag känslan av annalkande katastrof, försåvitt jag inte gapskrattar. Såg ni skissen på den där gigantiska lådan som eventuellt ska ersätta gamla TePe-huset? Arkitektoniskt underhållningsvåld. Dessutom kombinerat med en världsfrånvänd idé om att biografbesöken i dessa Netflixtider kommer att blir fler. In med en skrivmaskinsreparatör och en telegrafstation också!
Gå till toppen